Det var då själva f-n vad det blåser hela tiden. Stormiga vindar även idag. Friskt, om man ska vara positiv. Delvis solsken är i alla fall trevligt. Idag blev det frukostfralla nere på fiket med Stenis och en kort liten bensträckare efteråt längs sjön. Det var inte speciellt behagligt.
Jag är frusen. Min termometer säger 21,9° C. Kanske är det stillasittandet som gör det. Rotation av fläsket kanske borde göras mer. Det blir liksom inga pauser hemma. Annat än när jag går de två metrarna till kaffemaskinen.
Fast en kort paus blev det när jag gick ner till krogen bredvid för att äta mig lite lunch. Köttbullar, potatismos, sås och lingon. Tanten som jag beställde av förklarade innan att det var så otroligt supergott idag och det lät nästan på henne som att det var det godaste hon någonsin ätit. Såhär i efterhand håller jag inte med alls. Det var okej, inte mer än så.
Sen gick jag hem och satte mig vid köksbordet igen och då kom gråvädret. Suck. Sen blev det eftermiddag och ett sista ryck innan helgen kickade in. Som den gör just i detta nu.
Hej helg!
Ännu en fredag (ooh, det är ju alltid najs med fredagar) vid köksbordet. Fredag den 13:e dessutom. Undrar om det betyder att jag ska ha massa jobbig otur idag? Hoppas (tror) inte det. Lite solsken utanför fönstret piggar i alla fall upp.
Här är en bild från när jag var högst upp i Turning Torso.
Det var jobb. Som vanligt. Jag åt hamburgare till lunch och det var svulligt och smaskens. Efteråt känslan av att vara flottig och onyttig. Man jag var glad ändå. Sen nörderi när jag och tre av mina kollegor snöade in i en diskussion om pennor. Reservoar- och rollerball-, gels- och bläck-, blyerts- och stiftpennor.
Sen åkte jag hem.
Morgon igen. En seg. Hösten gör mig trött (otippat). Men upp och iväg som vanligt och en trafik som var ovanligt irriterande. Inget flyt alls. Traktorer med långa karavaner av bilar bakom som inte kunde ta sig förbi (eller det kunde de, men folk är veliga). Lastbilar på motorvägen som kör om andra lastbilar, fast i långsam slow-motion så att det tar en halvmil innan de är äntligen är förbi så att man kan passera. Det borde vara omkörningsförbud för lastbilar på motorvägen under pendlingstimmarna.
Min roadrage kom visst tillbaka. Igen.
Höstvädret svänger verkligen. Från gårdagens iskyla med frost till idag med stormiga vindar, regn och typ 16° C när jag parkerade bilen innan jobbet.
Sen när jobbet var avklarat gjorde jag samma sak fast åt andra hållet.
Mäh, va f-n. Det var frost på bilrutan i morse. Frost! Som jag fick skrapa. Vi är inte ens i mitten på oktober än, så det känns väldigt mycket för tidigt för sånt. Det var bara 2° C när jag satte mig bakom ratten för att köra iväg.
Hörrö höstjäkel, lugna ner dig lite.
Jobbet flöt på som det brukar. Att det var solsken är väldigt trevligt och på lunchen mötte jag upp med Niklas och gick och åt Potatis- och purjolökssoppa. Sen tillbaka till kontoret till saker som skissades, annat som gjordes och möten som möttes innan det var dags att packa ihop och åka hem.
Hej måndag. Hej ny arbetsvecka och nya friska tag. Hej solsken som lyste på mig så starkt när jag hämtade mat på lunchen att det gjorde ont i ögonen. Det var nästan plågsamt, fast bra ändå för … sol liksom.
Det var då jäklar vad det var blåsigt ute. Och otippat kallt. Isande vindar. Men solsken ändå. Bara en sån sak. Nere vid sjön – när jag gick en liten stros efter söndagsfika med Stenis och Sebastian – plaskade vattnet vilt över stenarna.
Igår kväll var det rolig överraskningsfest för Mathias som fyllde 50 nyligen och det var en restaurang fylld med glada männniskor och det var trerätters, vin, drinkar och det var klackarna i taket. Idag är det ganska segt och morgonen var väldigt svårstartad, men det blev en fika förut med Stenkbert och ute blåser det friska vindar.
Det har nu gått ett kvarts sekel sedan jag började med det här konstiga tramset. Det att skriva små noteringar om min dag eller plita ner någon tanke om ingenting speciellt. Tjugofem år av oavbrutet bloggande om vardag, fest, jobb, musik, små resor eller andra saker runtomkring … eller inte.
Det är f-n helt ofattbart knäppt, men hurra för det!
Allt är fortfarande en dagbok för mig själv, även om nu andra råkar trilla in här ibland (eller bisarrt många genom åren) och att plita ner några rader har blivit en sån vana att jag knappt ens tänker på att jag gör det.
Så jag antar att jag fortsätter ett tag till.