Det är ett skönt kontor på mitt ”nya” jobb. Två månader in och det känns inte speciellt nytt. Det gjorde det knappt i början heller eftersom jag jobbar med gammal kollega från förr. Kontoret påminner om mitt förra jobbs, men ändå inte.

Idag har jag suttit på olika platser, för variationens skull. Ibland är det lite skönt att sitta där det är liv och rörelse … tills jag behöver vara fokuserad igen. Vilket jag behövde och kunde vara efter en stund när det blev tomt och stilla i lokalen.

Onsdag på kontoret och solen är tillbaka. Det gör mig både piggare och gladare. Gladare blev jag också efter möte med positiv respons på en skiss jag jobbat med och det känns ju väldigt bra att jag inte är ”ute och cyklar” med mina tankar.

Jag åt en riktigt tråkig take-away-lunch idag. En kycklingwrap som var torr så att det nästan dammade i käften. Trots dressing. Jag vet inte riktigt hur de lyckas med det och jag vet inte riktigt varför jag hamnar där ibland, för jag är nästan aldrig nöjd efteråt.

Nu ska jag göra eftermiddagsarbete.

Det är blandade känslor idag. Vemodigt, men samtidigt så jäkla skönt. För efter nästan sex år blev det idag dags att säga hej då till mitt jobb och mina kollegor.

Även om jag trivts otroligt bra och haft det roligt på jobbet så är det ändå skönt med ett avslut. Bitvis har uppsägningstiden känts lång och lite småtråkig. Speciellt den här sista veckan. Men nu är det äntligen dags för något annat när mitt nya ”äventyr” snart börjar.

Idag har det alltså mest handlat om att städa bort det sista, spara ner det som behövde sparas, mejla ett par mejl och logga ut mig från alla ställen. Lunch blev det och jag fick blommor och tack som gjorde mig glad och en hej-då-fika med tårta.

Sen var det tack och hej för mig och jag klev ut från kontoret för sista gången.

Näst sista dagen på jobbet och jag känner mig väldigt klar och redo att gå vidare. Jag kan inte påstå att jag gjort så mycket de här sista dagarna (och idag). Jag har laddat upp grejer till den gemensamma servern och skrivit kommentarer till saker som finns. Hela veckan har varit en enda långsam utfasning av mig själv.

Lunchen åts idag i en kyrka (hoisinglaserad kycklingfilé och nudlar) och den var torftig och inte speciellt bra. Men miljön därinne i den gamla kyrkan var ändå lite charmig.

Eftermiddagen … ah, vette f-n. Den bara försvann i ett töcken av att jag inte gjorde något speciellt alls. Vid fyra packade jag ihop och åkte hemåt och när jag kom hem till min lilla stad gick jag och fikade med Stenke en kort stund eftersom han fyller år idag.

Efter det gick jag hem till mig.

Jag börjar känna en viss liten trötthet på jobbet. Mentalt. Jag känner mig liksom klar och vill gå vidare nu. Jag är färdig. ~ish. I morgon är det fredag och bara en vecka kvar för att avsluta och lämna över. Nedräkningen pågår för fullt alltså.

Annars var dagen högst ordinär.

Det var i och för sig ett möte med kollega i Växjö där det uttrycktes hur kul och bra det har varit att jobba med mig och det är ju väldigt trevligt att få höra. Sen tog dagen slut och jag åkte hem och ägnade mig åt torsdagskväll.

Det började redan innan sommaren när en gammal kollega hörde av sig och frågade om jag var intresserad att börja och jobba med honom igen. Men just där och då kände jag mig inte riktigt redo. Så jag tackade nej.

Sommaren gick och när hösten närmade sig hörde han av sig igen. Vi lunchade, pratade mer och då började det plötsligt kännas mer intressant. Kanske var det dagsformen, vädret, humöret eller … vetef-n. Så jag bestämde mig, vi bollade kontrakt och sen drog det ut på tiden litegrann. Ett tag tänkte jag nästan släppa det, men så i tisdags blev det klart.

Stunden innan tänkte jag ”ska jag verkligen göra det här!?”. Man vet ju vad man har, men vet inte riktigt vad det blir … och f-n, byta jobb när vi är på väg in i en lågkonjunktur? Men efter en kort sekunds betänketid blev det istället ”äh, det är klart jag ska” … och så signerade jag kontraktet.

Så igår morse pratade jag med min chef, lämnade in mitt besked om uppsägning och berättade även för mina närmaste kollegor. I morse fick resten av teamet och ett par andra kollegor veta.

Det är alltså dags för något nytt i arbetslivet och det känns både spännande och kommer förhoppingsvis bli kul samtidigt som det är lite läskigt. Det känns alltså sådär som det brukar kännas när man ska byta jobb.

Nu är det bara att vänta ut uppsägningstiden … som känns lite som en väldigt lång transportsträcka.

Svårhittad sömn gjorde morgonen seg. Sen blev det workshop större delen av dagen och sittande runt bord för diskussion om framtida förändringar och funktioner i det vi gör. Till det bättre förhoppningsvis.

Sen åkte jag hem.

Onsdagen kom och gick snabbare än jag hann blinka. Så som dagar gör ibland. Man gör saker på jobbet och vips är det dags att åka hem. Så jag gjorde det.

Tidig morgon för att åka till jobbet. Det är nästan lite vemodigt att lämna semesterläget. Att vakna i morse var inte speciellt svårt. Första dagen efter ledighet brukar sällan vara det. Att somna igår kväll däremot var näst intill omöjligt. Dum som jag var kröp jag ner i sängen tidigt, men det gjorde bara att jag låg och väntade på att bli trött. Problemet var att tröttheten liksom aldrig kom.

Den jobbmässiga uppstartsträckan känns väldigt lång såhär första dagen. I inkorgen låg mängder med mail som trillat in under sommaren och som väntade på att gås igenom. Hjärnan har däremot inte riktigt vaknat än, så tempot har kanske inte varit så imponerande. Eller tvärtom – det har varit imponerande långsamt.

Sen packade jag ihop mig och åkte hem till mitt.