Istället för det traditionella julbordet vi brukar åka på, blev det i går kväll en lite mindre variant hemma hos Tits & Pats med massor av god julmat som vi beställt från en catering. Så där satt vi elva glada vänner runt bordet och hade en helkväll med rent frosseri … och några glas vin på det. Vid två gick jag hem, glad och mättare än mätt och lite lätt glad i hatten.

Idag är jag alltså ”lite seg”.

Fredag hela dagen och jag sitter hemma och jobbar (som vanligt på fredagar). Ur de små högtalarna låter radion och på skärmen framför mig är det framtidsfunderingar på nya och förbättrade funktioner som vi i teamet ska jobba med. Ute lyser himlen gråare än grå och lamporna är tända fast det är mitt på dagen.

Fredagsfeelingen har börjat bubbla så smått och nu ska jag äta lunch.

Ännu en dag i ett rasande tempo. På ett sätt känns det som att jag inte fått någonting gjort, samtidigt har jag gjort hur mycket som helst. Smågrejer. Betat av det ena efter det andra, suttit i små möten, diskuterat, justerat och fixat.

Jag åt lunch med ett par gamla kollegor också. Svulligt och gott på det libanesiska stället. Sen fortsatte eftermiddagen på samma sätt som förmiddagen och strax innan fem åkte jag hem till mitt. Då passade jag på att kicka igång tvättstugan.

Bild från Katedralen i Porto.

Ännu en dag kom gick och flög förbi och i min lilla värld är det helt obegripligt att det för det första är onsdag idag (eftersom jag återigen är helt förvirrad med dagarna) och för det andra är jul nästa vecka! Hur gick det till? Det var ju första december i morse (känns det nästan som). Nähä, istället är det tydligen Lucia idag och två veckor av december är typ redan förbi.

Tiden alltså. Den är f-n knäpp.

Bilden ovan är från stranden i Gilleleje. Från sommaren 2018, när det var varmt och skönt.

Tillbaka på kontoret igen och fortfarande är hänger en seghet kvar som inte riktigt vill ge med sig. Det är lite som att jag är dränerad på energi. Att det tisdag och samtidigt gråare än grått ute hjälper förmodligen till. Jag antar också att det tar några dagar innan jag är tillbaka fullt ut. Irriterande är det i alla fall. Men jobbet jobbades och dagen gick. Och sen åkte jag hem till min lilla stad igen.

Arbetsdagen (om jag ska vara helt ärlig) kanske inte var den mest effektiva jag har arbetat mig igenom. Men när dagen var klar gick jag ut på en promenad. Ben och kropp behöver tydligen lite rörelse har jag hört. Sen hem igen till kvällsmat och kväll.

Det ska väl föreställa att jag är tillbaka på någon slags bana igen efter förra veckans eländiga och nerbäddade läge. Halvt tillbaka i alla fall. Jag sitter småfrusen hemma vid köksbordet och försöker jobba. Huvudet och hjärnan känns som sirap och allt går liksom lite … trögt. Kroppen känns öm av all ickerörelse och näsan snörvlar.

Nåja, det kanske går lite långsamt, men bättre det än att det inte går alls.

Efter min morgon och allt det där gick jag ut och drack en kaffe nere på fiket med Stenis och Frode. När koppen var urdrucken blev det en kort promenad längs sjön. Det var stilla och nästan skönt och det var också den första gången jag var ute ”på riktigt” sen förra söndagen.

Allt är nästan som vanligt alltså, förutom att jag är helt matt och känner mig svag efter veckans eländiga virusattack.

 
* Rubriken är latin och betyder ungefär ”Efter sjukdomen kommer tröttheten”.

Det känns som att jag är halvvägs tillbaka till livet. Fortfarande matt och energilös av att ha legat som en zombie i fem dagar, men ändå mycket bättre sen febern lugnade ner sig där igår. Så jag passade på att ge mig ut och handla litegrann. Nödvändiga och onödiga saker. Sen kånkade jag hem allt och blev lätt utmattad. Va f-n liksom.

Idag skulle jag egentligen åkt ner och spenderat dagen och kvällen nere i Jönköping med mina vänner i den lilla herrklubben. Så blev det inte och de får ha roligt utan mig.

Jävla virus.

 
Utsikten från Ponte de Dom Luís I i Porto. En oskarp bild från i somras.