Foto

Efter mörkrets inbrott lyser himlen

Jag tog en kvällspromenad. Klockan hade redan sprungit iväg senare än tänkt och solen försvunnit sen länge. Längs strandpromenaden en bensträckare och kameran i handen. Himlen över sjön var fin orange av ljus och klara stjärnor bakom stråk av moln. Sen hem igen.

Go’natt.

Halvfull och upplyst 51%

Månfasen heter ”första kvarteret” och den är halv och upplyst till 51%. Väldigt tydlig och fin på himlen. Tänk att det finns människor som har klampat omkring däruppe på den där gråa bollen.

Snedseglad solnedgång

När kvällen är sval och skön och man har varit lite lat så man tar sig en cykeltur och bombarderas av småknott som man cyklar igenom och förmodligen sväljer ett par ton av på vägen ut mot Tycklinge och precis när man passerar stranden därute så går solen långsamt ner bakom den snedseglade båten och precis då knäpper man en bild.

För det såg fint ut.

Jag längtar mig till andra platser

Det var en sommar för ett par år sedan och jag gick förbi några pojkar som spelade på ett torg. Det lät egentligen inte speciellt bra, men platsen och tillfället gjorde att det var ganska trevligt ändå.

 
Gatumusikanter i Lissabon. Det var sommaren 2019 och jag längtar efter att få åka någonstans igen.

Bilder från andra platser

Jag fick idag hem en fotobok jag beställt. En bok full med mina egna bilder från de fem senaste årens roadtrips, utflykter och småtrippar hit och dit. Min första. Jag har aldrig brytt mig om att fotoboka gamla bilder förut, men det är ju riktigt najs att bläddra och få flashbacks till spännande och roliga upplevelser och platser. Bilder (i alla fall mina) har annars en tendens att mest fastna på en hårddisk eller kanske här i den gamla bloggen.

Människor jag ser #11

Någonstans fanns det en tanke om att det var en ”naturlördag” och att jag skulle ta en sväng i skogen uppe på Omberg. Frisk luft och en skön långpromenad. Men vädret fick mig på andra tankar. Det blev en fika på fiket i Väderstad. Alltid gott och trevligt. Utanför fönstren fortsatte regnet regna och vid bordet bredvid satt ett äldre par, så jag knäppte en bild på dem.

Jag lägger bilden till min serie Människor jag ser.

Idag är världen f-n helt svartvit

Gråheten idag är helt överväldigande. Det är som att befinna sig nästan som i en svartvit värld där all färg försvunnit. Det här är dagens utsikt över sjön. Fast det finns ingenting därute förutom en grå vägg. Och ja, det är en färgbild. Bilden är helt oredigerad, förutom att jag dragit ner den i storlek litegrann.

Novemberväder och minnet av en kort stunds sommarruskigt regn

Idag är det dystert rusk här hemma i den lilla staden. I förmiddags, när jag var ute på återvinningsstationen med gammalt skräp som rensats ut var det som att stå i blöta kastvindar och göra sig av med saker. Så jag håller mig inne idag. Jag skrotar omkring, fixar och donar. Plockar undan saker. En slags städning kanske.

Vädret idag får mig att tänka på en kort sekund i somras när jag var ute på min lilla roadtrip mot norrland. Någonstans strax söder om Örnsköldsvik, på vägen mot Umeå åkte jag genom ett regnväder och plötsligt blev landskapet som magiskt och jag blev tvungen att stanna i rusket och knäppa en bild på det. Det var lite som ett sorgset sagolandskap. Den lilla sjön, regnet, diset, gråheten. Sen fortsatte jag igen.

På återbesök i förfallet och det går väldigt långsamt utför

På vägen hem från jobbet stannade jag återigen vid det där rucklet. Det har blivit som en liten serie. En studie i långsamt förfall. Skorstenen lutar mer och mer och varje dag när jag åker förbi kollar jag om den rasat. Men inte än. Den står fortfarande.

Sen kom jag hem till kvällsmat och lugn.

De gamla stolparna och höstkänslor

Det har regnat hela dagen och det lägger sig som en mental blöt filt över mig. Höstkänslor. Den grå väggen av regn utanför fönstret är inte så uppmuntrande – även om jag egentligen mest stirrar in i en skärm hela dagen. Det är känslan av att det pågår där utanför som gör det. Och korta stunder av dystert när jag blickar ut. Att vi idag dessutom bara var två personer på kontoret gjorde också att allt kändes väldigt … tomt.

Stolpar är tillbaka. Tagen i morse. Jag svängde av på en liten väg, stannade, klev ur och knäppte en snabb bild. Det kan vara den 40:e bilden i serien. Kanske. Jag kan också ha tappat räkningen någonstans, men jag tror det stämmer. Det kvittar vilket egentligen. Många har det blivit.