Jag gick ut med soporna och det var stjärnklart. Jag något rödaktigt där uppe bland de lysande prickarna som kändes som … något jag inte brukar lägga märke till. Men jag lyckades inte fånga det och började frysa, däremot fångade jag Orionnebulosan (som man kan se med blotta ögat en bit nedanför ”bältet” i Orionstjärnbilden) i en något brusig bild.

Det var morgon och det var smått sagolikt i det östgötska landskapet idag. Tät dimma och solsken. Så fint att jag kände mig ”tvingad” att stanna och ta kort på en allé som såg trevlig ut.

Sen till kontoret och det var en konstigt rörig dag. Det känns som att det var mycket på en gång. Eller så är det bara i mitt huvud det är stökigt. Det var möten. Flera stycken och de flöt liksom in i varandra (ah, där är svaret på rörigheten). Sen var det ett formulär som jag försökte få styrsel på och det var inte helt smidigt. På eftermiddagen var kontoret helt tomt. I alla fall på mina kollegor som tydligen gick hem och jobbade istället.

Väl hemma efter dagen blir jag irriterad på och äcklad av en kärring i affären som står och hostar hårt i sin hand. Upprepade gånger. Sen står hon samtidigt och pillar och petar på saker i hyllorna med samma hand. Jag är på väg att säga åt henne, men hon ser inte riktigt frisk ut (då menar jag inte för att hon hostar), så jag låter bli och hoppas att hon inte pillat på det jag plockat ner i korgen.

Hon satt där på stenbänken och vilade. Det såg nästan ut som att hon sov. Men hon blundade bara. Vilade ögonen en stund, lät vinden fläkta i värmen och väntade på någonting. När jag gick förbi nästa gång var hon borta.

När jag gick på bron där nere i Porto i somras kom höjdskräcken krypande. Bron är fin och hög, men när man går där uppe är det som glipor i gångbanan som gör att man ser de 45 metrarna ner mot den hårda vattenytan.

Det blev en stros längs vattnet efter kvällsmaten. En bensträckare ut på piren och tillbaka. En liten kortis och en skön kväll med en superfin solnedgång och kvällshimmel.

Det har varit varmt på kontoret idag. Den kvava uteluften har trängt sig in genom ventilationen och gjort att det inte varit så behagligt som det brukar. Hjärnan blir lite som mos av det. Men dagen rullade på. Halvvägs hem mötte jag åska och blixtar som följde med mig och även om temperaturen egentligen är behaglig så känns det … klibbigt.

Jag passar på att försöka vädra ur lyan litegrann, men luften rör sig inte.

 
Bilden ovanför knäppte jag i Lissabon 2019.

Jag tog en kvällspromenad. En liten bensträckare innan kvällen kryper ner mig i sängen. Stjärnklart och kallt. Dagens små vårkänslor byttes till iskyla. Men jag knatade ut på piren och månen lyste upp fotstegen. Sen knäppte jag bilder. För att stanna världen en sekund.

Min nivå på avslappnad och lathet har nu under ledigheten nått nya nivåer. Jag njuter verkligen av att inte göra något vettigt alls. Vågen visar rekordnivåer, men det skiter jag i för tillfället för jag är ledig hela den här veckan också och det är underbart.

Men jag gick ut och gick förut och det var ju skönt. Hyfsat stilla och bra temperatur, tråkigt nog började det regna när jag var ute på piren. Tanten som gick 100 meter bakom mig undrade nog vad jag höll på med när jag kröp omkring på alla fyra på bryggan för att få ner kameran i ett lägre perspektiv.

Sen på vägen hem så svängde jag förbi mataffären (som vanligt alltså) och köpte kyckling och grönsaker. Som jag wokade.