Jobbet
Hej, jag döper dig till … ”Min”
Jag blev kvar lite för länge på jobbet igår. En ny dator behövde få över all information, dokument, program, mailkonton, bokmärken och så vidare och timmarna bara flög iväg. Men nu på morgonen, när jag kom och satte mig ner med min kaffekopp, så är den i princip helt färdig att använda. Ny, fräsch och snabb. Hurra för det.
Strandsatt på en öde ö
Vi har inget internet på jobbet. Det är något med en kabel utanför någonstans. Avgrävd? Äh, jag vet inte riktigt. Handikappad känner jag mig i alla fall. Mail och webb används väldigt mycket här på kontoret och nu står det liksom helt still.
…och i väntan på en utskrift sitter jag därför och bloggar med telefonen. Det går ju det med.
En måndagsmorgon på jobbet
Oj vilken seg morgon det var (är) idag. Jag är redan inne på min andra kopp kaffe, som inte riktigt verkar hjälpa. Koffeinet vill tydligen inte kicka in. Om det är en backlash efter helgens bravader eller för att det är ännu en dag av sånt där grått tråkigt väder låter jag vara osagt.
Nu ska vi ha måndagsmöte.
Det är här helgen startar
Ibland känns det som om tiden kryper långsamt fram. Det är fredag och jag funderar på om jag ska packa ihop mig själv och bege mig hem till byn. Ja, jag tror det. Det känns bra.
Blev det? Ja, det blev det.
Dagens lunch blev som jag sa. Ärtsoppa. Soppelipoppa. Och pangkakor.
Läs andra bloggar om ärtsoppa, pannkakor, dagens lunch
All work and no play…
Inget bloggande. Det är jobb som gäller. Bland annat annonser, grafiska manualer, lanseringkampanjer, hemsidor, broschyrer…
En sur eftermiddag på jobbet
Jag vill inte vara arg. Jag vill ju vara glad. Men när jag känner mig stressad blir jag sur. Sen surar jag för att jag är sur. Det är den onda spiralen. Jag fnyser åt mina stackars kollegor så att de också förlorar humöret. Sen lugnar allt ner sig litegrann. Och jag också.
Då känns det bättre.
Tills min kollegas flickvän råkar dra ur kontakten till min dator så allt slocknar och dör. Och hade jag inte precis råkat spara och allt som jag suttit med de senaste timmarna inte råkat finnas kvar … ja, då vet jag faktiskt inte riktigt vad som hade hänt. Men troligen hade jag lagt mig ner på golvet och gråtit.
Kör försiktigt!
Det skulle bli snöoväder sa de och hemma i byn märkte jag inte av det mer än att det blåste lite mer än vanligt. Så jag tog min bil och körde iväg till jobbet, precis som jag brukar (med sommardäcken fortfarande på eftersom jag inte får mina vinterdäck förrän onsdag-torsdag, eller något sånt). Det gick jättebra. Inga problem alls. Tills jag närmade mig jobbet. Med ungefär en mil kvar började vinden därute på slätten piska på ganska rejält och snön dök upp. Nu var det inte så lugnt längre utan jag började känna mig lite mer spänd. Så jag släppte på gasen och sänkte hastigheten.
Nästan framme tänkte jag ”Gött, det här var ju inga problem” och det var det inte förrän jag skulle stanna i en rondell. Istället för att sakta in och stanna när jag tryckte på bromsen fortsatte jag bara rakt fram. Hjärtat dunkade snabbare och paniken började bubbla lite lätt. Speciellt eftersom en stor vit van närmade sig. Med hjärtat i halsgropen gasade jag på lite försiktigt och istället för att krocka, hinna före … och det fungerade, som tur var. Sen var det bara att låtsas som ingenting och ignorera det arga tutandet från vanen.
Frågan är nu istället om jag kommer kunna ta mig hem idag.
Läs andra bloggar om snö, oväder, blåst, bil, bilkörning, halt, halka, sommardäck, vinterdäck, jobb, rondell, krocka, tuta, van, hem
I väntan på … kludd
Ibland när jag sitter och väntar på till exempel en utskrift eller något sånt, kluddrar jag lite. Då kan det ibland bli små gubbar och figurer … eller något som kan liknas vid en Disney-ish, arg papegoja. Typ.