Man åker till jobbet. Får stå och vänta i den där asfalteringskön lite för länge. Sen jobbar man hela dagen med rörliga skyltar som ska synas i Stockholm om några veckor. Sen åker man hem, tar en iskall omväg till affären innan man går hem och fixar lite kvällsmat.

Bild från i påskas, när jag klev av vid Humlebæk station.

Det är skönsöndag. Veckans bästa dag (typ). Inga krav, inga måsten. Bara vara. Upp till lite frukost och en sån där långsam och skön start på dagen. Dusch och kläder på det.

 

Kaffe och vaniljbulle.
 
Jag tog med mig Niklas och Stenis ut till Väderstad för en fika. Det var kaffe på kafé och en vanilj­bulle till det. Otippat lugnt där faktiskt, vilket var skönt. Där satt vi lite drygt en timma innan vi åkte bort till Naturum en liten kortis. Fint väder, så då får man passa på (vilket många andra också tyckte).

Sen åkte jag hem, gick en kort promenad innan jag gick hem och fixade mig lite lunch.

Skön förmiddag med slömorgon skrotandes hemma. Solskenslördag är ju väldigt trevligt. Det blev lunch hos pappsen också. Med bror. Vi passade också på att fira honom litegrann med en present eftersom han fyller år på måndag. Grattis i förskott. Sen gick jag hem, tog mig en efter­middags­kaffe i solen ute på min terrass. Där satt jag en stund och dumglodde på folk som gick förbi.

Våren va, jäklar så trevligt det är med den.

Nacken känns f-n bättre idag. Men jag säger ingenting om den så jag inte jinxar någonting.

Det var (som vanligt) en fredag hemma vid köksbordet. Jobbet jobbades och solskenet utanför fönstret piggade upp. Bra avslut på arbetsveckan alltså. Nästan. Efter lunch trillade ett projekt in som har lite för kort deadline. Jag blev smått irriterad när jag såg att det legat på någon annans bord sedan i tisdags. Suck. Det kanske hade varit bättre om det landat då istället.

Det där med nackjäveln fortsätter. I stunder bättre, i andra inte. Jag blir lätt tokig av det. Kan det liksom inte bara släppa istället för att fortsätta!? På måndag får det bli doktorn (vad nu en sån ska göra) om det inte blir en tydlig förbättring över helgen.

När jobbet var klart för dagen och veckan så gick jag ut på en solskenspromenad. Lite småkylig blåst dock, men härligt ändå. Handlade gjorde jag också.

F-n vad snabbt veckan rullar. Redan torsdag liksom. Kanske för att det var söndag i måndags. Idag ännu en dag på kontoret och saker gjordes som vanligt. Gammalt och nytt och sånt som kommer sen. Skånekontoret fick också min hjälp en stund innan jag åkte hem.

Asfalteringssäsongen har kickat igång vilket betydde stopp på vägen. Nåja, det är väl bara att bita ihop under de där extra minutrarna det tar. Rött ljus, vänta på lots. Följ lots. Sen iväg igen. Först bensintankning och sen hem till bensträckaromväg till affären.

På terrassen syns gröna små blad på växterna. Jag gillar’t.

Nacken fortsätter att spöka, det onda vill inte ge med sig. Men den är (kanske) aningen bättre idag. En gnutta. Jag antar att det går i rätt riktning, men det är irriterande. Väldigt.

Morgonrutinen och iväg till jobbet, som vanligt. Dock fortfarande ”seg” (småstel och öm) i nacken med en lätt huvudvärk som hänger kvar även idag. Irriterande är bara förnamnet och även om det är bättre idag, så stör det mig något så förgrömmat.

Kanske kan jag peka på orsaken. Häromdagen satt jag i kallt drag. Kylig vind rakt på nacken. Där och då tänkte jag att det förmodligen var dåligt att sitta just där och att jag borde flytta på mig (vilket jag också gjorde efter en stund). Men den stunden räckte tydligen (om det nu är därför) för att ställa till det. Det går åt rätt håll i alla fall och det är ju bra.

Dagen för övrigt rullade på precis som dagar brukar och när jag kände mig klar så packade jag ihop och åkte hemåt.

Bild från långfredagens besök på Louisiana.

Jag har haft ont i nacken sen igår och det är vansinnigt irriterande. Jag försöker göra mjuka rörelser, böja lite försiktigt upp och ner, vrida fram och tillbaka, rulla axlarna, röra armarna. Istället har det krupit uppåt och gett mig huvudvärk.

Mysig tisdag är alltså frasen jag söker.

Jag tänkte på det här med folk när vi satt på fiket idag. När man sitter där dyker det ibland (ofta) upp märkliga människor. Som idag. Stenis knuffade till mig, fnissade och pekade på ett par som klev in. Mannen i 60-årsåldern hade byxorna så långt ner att han visade rumpan för hela kaféet. Det var rumpan bar på riktigt. Jag fattar inte hur man inte märker att byxor och kalsonger sitter så långt ner att hela röven hänger utanför.

Det är jättekonstigt att gå omkring så.

En stund senare kommer det in ett sällskap som reserverat några bord inne på stället. Det kan ha varit Sveriges mest omständliga människor. Från det att de klev in till att de faktiskt satte sig ner och var klara tog det ungefär en halvtimma. De var helt obegripligt röriga och krångliga. De gick ut och in, fram och tillbaka, pappan i sällskapet gick omkring med en lapp för att skriva ner vad alla skulle ha och ändå hördes ett ”asså jag vet ju inte hur det här fungerar”.

Fungerar vadå, tänkte jag när jag hörde honom säga det. Hur svårt är det att gå fram till kassan och säga vad ni ska ha, betala för det och sen sätta sig och äta och dricka det?

Nästan så att man nästan ville gå fram och fråga ”Asså, vad fan håller ni på med, behöver ni hjälp eller?”. Istället satt jag och suckade och skakade på huvudet.

Bilden ovan är från ett annat tillfälle.

Jäklar vad den där ”Dave” stormade loss igår och i natt. Det riktigt skakade i fönstren. När regnet kom, kom det sidledes. På kvällen hörde jag både kras och dunsar utanför och när jag tittade ut så hade saker flyttat på sig. Så jag sov som en liten gris. Stormbruset liksom vaggade mig till sömns.

Idag är vädret lugnare även om det fortfarande blåser en hel del. Det blev fika med Niklas och Stenke på kaféet nedanför och sen gick jag och handlade lite innan det blev ett varv i tvättstugan. För det behöver också göras titt som tätt. Som nu.

Bilden: ”Dörren till Louisiana”, Murstensskulptur av Per Kirkeby vid Humlebæk station.