När jag kom hem visade min termometer att det var 9,3° C. Det borde vara ganska överkomligt och okej, i alla fall för årstiden. Men det kändes långt kallare. Sådär så att det liksom kröp långt och djupt in i kroppen. Hela vägen in i märgen. Kallt som is. Jag är nu en isbit.

Utomhus. Det är sådär oskönt idag. Grått, en liten försiktig vind och trots ca 10° C känns det kallt och ruggigt. Det är lite som sista rycket inför in-i-märgen-kallt höstrusk och novemberblä.

För övrigt så älskar jag svenska språket där jag kan sätta ihop november med blä och få ett nytt ord som precis beskriver känslan av en temperatur- och vädermässigt tråkig månad.

Det känns som att jag borde göra någonting. Hitta på något. Gå ut. Jag har suttit och slösurfat och halvslumrat i min fåtölj under ett par timmar.

Eller kanske inte. Ibland är överdrivet lat precis det som man ska vara.

Eftersom jag gick upp och åt tidig frukost kändes det helt rätt att krypa ner i sängen igen efteråt och sova ett par timmar till. Mjukstart på helgen. Sen blev det en fika på GK. Under tiden jag satt där och väntade så knäppte jag en bild på en gubbe som satt i hörnet och läste. Själv skulle jag inte riktigt ha ro att kunna sitta i den stimmiga miljön och läsa.

Det är fredag och solen skiner. Jag har gått in i fredagsläge och räknar ner sista timmarna innan det är dags att packa ihop och åka hem. Alldeles nyss pingade det till i telefonen med meddelandet ”När man slitit en vecka så är man värd en eller två öl…”, så sen när jag kommit hem ska jag gå och ta en AW. Bara för att.

Jobbet rullade på idag också. Dagarna liksom bara gör det. Rullar. Fort som f-n. Måndag, svish och så är det plötsligt fredag i morgon igen. Måndag, fredag, måndag, fredag. Svish och veckan bara susar förbi. Rullar. Som i ett nafs.