Arkiv för november 2020
Det är inte lätt att jobba utan dator
Eftersom min jobbdator dog igår sitter jag med min privata idag. Men jäklar vad handikappad jag känner mig. E-post, Teams och allt det där har jag ju tillgång till. Och jag sitter där, kommer på saker … ”Åh, det där kan jag… Men nej, det funkar inte riktigt eftersom alla program och allt det där som jag alltid använder plötsligt inte är riktigt tillgängliga. Det känns dessutom som bortkastad tid och onödigt att spendera dagen med att installera allt jag behöver för att ändå göra om det i morgon med den nya datorn.
Det går alltså lite på halvfart idag.
Det är musik som låter i högtalarna och det här är dagens dänga
Det är skotske Gerard Crosbie som med sitt alter ego
Jaha, så väldigt jäkla bra då!
Åh, en dålig dag blev plötsligt ännu sämre. Så när jag satt där och jobbade som bäst började datorn plötsligt fucka ur. Så jag startade om. Då var den död. Dödare än död. Hårddisken verkar ha blivit friterad av någon märklig anledning. Hur jag än försöker starta om den så är den död. Säkert läge: Död. Recovery mode: Död. Allt jag får är det där blinkande jävla frågetecknet.
Felanmälan till företaget som vi har avtal med och ”jag behöver en ersättningsdator snabbt”. Frågan är hur snabbt de kan lösa det. Jag ser ju helst att de budar upp en snabbt så att jag har den i morgon eller senast på torsdag.
Kan jag ju hoppas i alla fall.
Ett riktigt uppiggande inlägg
Plötsligt är man låg igen. Grå tisdag. Både inne i huvudet och utanför fönstret. Humöret försvinner då och då och jag är så sjukt trött på det här. Allt gör mig uttråkad, nedstämd och allt känns bara så jäkla … blä. Nyheter är deprimerande, vädret är beklämmande och vardagen känns trist, dyster och inte bra.
Där tog dagen slut och kvällen kom
Dagen kom och gick och det gjorde jag med efter att jobbdatorn stängts ner och släckts. Inte jättelång, men en promenad runt omkring och längs gator. 45 minuter. Sen till mataffär för nödvändigheter och efter det hem till kvällsmat och kväll.
Måndagar och hur svåra de kan vara
Ugh och stön. Det var väldans vad det var mycket måndag idag. Solsken utanför fönstret är trevligt, men jag är svårtstartad idag. Långt värre än vanligt. Jag. Kommer. Inte. Igång. Kaffet hjälper inte och hela jag känner mig mest som en klump med sirap.
När solen tittar fram blir man lite glad
Skön söndag och solsken igen. Det behövs. Så jag gick en runda och trots den ganska kraftiga blåsten, så var det skönt ute. Friskt, men härligt. Jag antar att det är solen som gör det. Det känns som det har varit väldigt lite av den senaste tiden. Det blev en fika med Daniel på det gamla vanliga stället också. Lugnt och skönt. Sen började det komma folk, då gick vi. Efter det gick jag en promenad till. För att det var skönt och för att få dagsljus på mig. Jag passade på att gå förbi föräldrarna en kort liten stund också och kolla så att de levde. Det gjorde de. Sen fortsatte jag ett halvt varv till innan jag gick hem igen.
Och eftersom det fortsätter att blåsa som f-n, så är det idag alltså den här gamla sköningen från 1969 som är dagens låt – ”Groovin’ with Mr. Bloe” med poporkestern Wind.
Novemberväder och minnet av en kort stunds sommarruskigt regn
Idag är det dystert rusk här hemma i den lilla staden. I förmiddags, när jag var ute på återvinningsstationen med gammalt skräp som rensats ut var det som att stå i blöta kastvindar och göra sig av med saker. Så jag håller mig inne idag. Jag skrotar omkring, fixar och donar. Plockar undan saker. En slags städning kanske.
Vädret idag får mig att tänka på en kort sekund i somras när jag var ute på min lilla roadtrip mot norrland. Någonstans strax söder om Örnsköldsvik, på vägen mot Umeå åkte jag genom ett regnväder och plötsligt blev landskapet som magiskt och jag blev tvungen att stanna i rusket och knäppa en bild på det. Det var lite som ett sorgset sagolandskap. Den lilla sjön, regnet, diset, gråheten. Sen fortsatte jag igen.
Det där att sitta hemma och arbeta (det är f-n inte roligt alls)
Jag kan inte påstå att jag gillar det här. Covid-skiten. Det är det väl i och för sig ingen som gör. Men att sitta hemma och jobba. Det är dränerande. Mentalt. För även om jag har introverta drag och tycker om att både stänga in mig och vara för mig själv, så blir det ganska för mycket överdos av det nu på grund av Corona och allt runtomkring. Det känns nästan som att världen och livet går på halvfart.
Jag vill tillbaka till vardagen. Jag vill tillbaka kontor och kollegor. Jag vill fika på jobbet. Jag vill träffa mina jobbarkompisar och jag vill träffa människor. Jag vill åka någonstans. Jag vill resa i Europa. Jag vill gå på fest. Jag vill ha vanliga dagar. Jag vill tillbaka till något som liknar normalt. Jag vill…
Det är förmodligen ovissheten i det hela som gör att det gnager. För visste man när det kommer att lätta så blir det också enklare att hantera. Kanske till våren. Förhoppningsvis.
Men solen skiner, det är fredag och det är ju trevligt.
Plötsligt frös jag ihjäl litegrann
Satan i gatan så kallt det blev helt plötsligt. Inte för att det är minusgrader, men 3° C som är riktigt råa och isande kalla och som kryper under skinnet. Blåsten hjälper väl också till antar jag. Promenaden blev därför lite kortare idag … eftersom jag inte hade tillräckligt med kläder på mig. Jag kanske borde ha kollat på termometern före istället för efter jag gick ut. Sen blev det varma mackor till kvällsmat.
Och månen, 25% och ökande, är fin där den hänger 381.206 km ut i rymden.