Jag slängde ihop en bunt med små videoklipp jag filmade när jag var nere i Porto och satte ihop till ett längre klipp. Det är elva minuter och fyrtiosju sekunder av nonsens och osammanhängande babbel (med textning om man vill ha det).
 

Jag går tillbaka till hotellet och hämtar min väska och letar mig sen ner i metron som tar mig ut till flygplatsen. Det funkade väldigt smidigt och det här är tydligen mitt nya jag – som åker kollektivtrafik.

Incheckningen gjordes redan i morse vid frukostbuffén och kön till säkerhetskontrollen är onödigt varm. Ingenting piper om mig och allt följde med – ingen förlust av dyrbara ägodelar den här gången. I väntan på plaet sätter jag mig på ett ställe och äter en toast.

 

Innan planet lyfter är man på marken
 
Sen lyfter planet mot Amsterdam. Jag gillar’t inte riktigt. Flyga är onaturligt och tanken på krasch finns där. Plus, det är segt. De brusreducerande lurarna håller i alla fall allt oväsen borta.

Bredvid mig sitter en kille (som inte verkar kunna sitta still) med en bok av Stephen Fry – som han läser högt för sig själv på portugisiska. Med lurar på hörde jag mummel och trodde först att han pratade med mig, men läsa högt är tydligen bra för honom och senare under resan kunde han inte sluta prata när han väl börjat, men han var trevlig så det var okej ändå.

 

På Schiphol i Amsterdam går tiden långsamt.
 
KLMs flygplansmat är bortom tråkig. På båda flighterna ner fick man ost- och marmeladsmörgås. Samma på hemvägen. Fast den första tackade jag nej till. Tur man får fri dryck i alla fall. Schiphol är inte så spännande heller när man har en timmes dötid. Men det var ju skönt att slippa stressa mellan landning och anslutande.

Sen fortsatte nästa plan något försenat till Linköping och det landar strax innan tolv. Med väskan i hand var det bara att gå ut till bilen. Handbagage och små flygplatser är f-n najs på det sättet. Sen rullar jag hem till mitt.

Borta bra men hemma bäst. För nu i alla fall.

Frukost. Svulstig, långsam och skön. Jag gillar den här grejen att få en liten Pastel de Nata som efterrätt. De är löjligt goda. När jag är klar och redo går jag ner och checkar ut mig från hotellet. Väskan lämnar jag kvar och ger mig ut på stan igen.

 

Mellan husen – de sockersöta små butiksfasaderna.
 
Sen går jag till en annan del av stan där jag inte varit förut. Jag strosar gator och det är mindre turistigt och verkar vara mer dit Portugiserna själva rör sig. Typ. Jag sitter en stund på en liten uteservering och dricker en läskeblask. Den var orimligt söt, men kall och efter halva tröttnar jag. Så jag slurpar i mig en sista klunk och strosar vidare och letar skugga. Jag orkar inte bli varm och svettig när jag nu inte längre har en dusch att använda.

 

Gågata med butiker
 
Den sista halvtimman blir jag lite rastlös i och med att jag mest går och väntar på att åka. Så jag hyr en elscooter en liten stund. Jag är lite småtrött i fötterna och åker och kollar kvarter jag inte sett förut.
 

Fina, men slitna kvarter.
 

När jag är klar med museet letar jag upp en busshållsplats och sätter mig på 207:an (samma som när jag åkte till) och gissar mig tillbaka till ”mina kvarter” och plötsligt händer det (!). Jag känner igen mig, trycker på stoppknappen och trillar ut ganska exakt där jag tänkt mig. Mitt lokalsinne fungerar? Det var något nytt.

Fatta att jag typ tycker det är exotiskt att åka buss. Vem är jag ens?

 

Det är spännande att åka buss. Eller?
 
Så jag landar på en uteservering, tar ett glas vin och kollar på en ”tråkig” meny och går till ett annat ställe för en väldigt sen lunch. Det blir supergoda små tacos. Mer av en munsbit kanske, men jag tänker ju att jag ska ut senare och äta ”på riktig”. Det här med semester är väldigt najs.

 

Jag är för tidig för Porto.
 
Senare äter jag tydligen baklängesmiddag och börjar med en löjligt god caramelo och lima sorbet på ett dyrt gelatoställe. När solen sjunker blir det plötsligt kallt (allt är ju relativt, men typ 22°). Sen hittar jag ett ställe på en av bargatorna. Där blir det en Aperol (såklart) och fortsättning på det mexikanska temat med mat på Zapata. Egentligen kanske inte så hungrig, men mat måste man ju ha. Personalen däremot känns … inte lika bra. Det är första gången jag upplever det eftersom alla annars är så jäkla bra och trevliga.

Tydligen ska gatan jag sitter på (Cândido dos Reis) leva upp framåt elva-tolv på natten. Vissa ställen har inte ens öppnat. Hur jag nu ska kunna hålla mig vaken tills dess!? När klockan är nio börjar jag att gäspa.

Boiiiiooiiing.

 

Nere vid floden.
 
Jag tar en elscooter igen och drar ner till flodkvarteren. Det är mycket folk, men jag orkar inte riktigt att vara vaken efter ännu en lång dag, så vid kvart i elva avslutar jag istället (med en lätt huvudvärk efter vad jag tror är för lite vätska under dagen). Det där att fylla på med vatten är ju en sån där typiskt bra grej som jag tydligen ibland inte är så bra på att komma ihåg.

Efter morgon, frukost och allt det där ger jag mig ut på äventyr. Jag skaffar ett busskort, letar busshållplats och åker en halvtimma bort från stadskärnan till Serralves – Museum for contemporary art. Jag tänker att det är ju kul.

 

I entrén sitter en man och läser tidningen på en flodhäst.
 
Det är en utställning med Allora & Calzadilla Entelecy (har jag aldrig hört talas om) och när jag går runt där så suckar jag mest och blir lite smått irriterad. Det är så bajsnödigt att jag häpnar över dess töntighet.

Det är ljudinstallationer och det låter överallt. Surr. Ett ”oum”. I näst intill tomma lokaler. Ingenstans hittar jag information om verken.

 

Ljud i rum och på skärm
 
Senare, i andra rum, blir det mer traditionellt. Men där hänger tavlorna tätt och inprängda mellan tapeter av sig själv. Det blir lite som att man inte kan se skogen för alla träd. Kontrasten mot de tomma rummen blir konstig och jag upplever att den delen är väldigt konstigt upphängd. Kan man inte se verken så är det ju ganska misslyckat.

 

Det är både bajsnöndigt och mer traditioellt
 
Sen blir jag dagens hjälte när jag hittar en mobil på marken. Jag plockar upp den och tänker att jag lämnar in den i entrén sen när jag kommer tillbaka. Efter en minut ringer den och en fransk mamma med massa ungar blir glad när hon får tillbaka den.

I Serralves villa bredvid museet är det en liten (och ganska ospännande) mixutställning med Miró och Alexander Calder. Villan i sig är mer kul än utställningen och parken som hör till är vacker och skönt skuggig i solskenet. Jag hittar en glugg där jag köper en iskall ananasläsk och sitter i skuggan och bara chillar en stund innan jag lämnar parken och muséet.