Borta
Hej Lissabon … igen!
Istället för taxi tog jag tunnelbanan in till stan. Jag har fan blivit bra på det där att åka kommunalt när jag är här nere. Sen upp på Rossio (det centrala torget) och oj … jeans och tröja som resekläder är alldeles för varmt när man väl är framme och går i solskenet.
Sju minuters promenad upp till hotellet och jag trillade in där som en svettig och röd gris. Eftersom jag var lite tidig så var rummet inte klart, så jag lämnade väskan och satte mig på en uteservering bredvid och tog en liten öl och några quesadillas som en för-lunch. Sen satt jag bara där och jäste en stund med insikten att nu jäklar är det semester ”på riktigt”.
Det är f-n härligt att vara tillbaka i den här trevliga stan igen.
När jag gick från serveringen glömde jag min lilla väska med min kamera där. Hjärtinfarkten, ångesten över att lyckas med det obegripliga en gång till och språngmarschen tillbaka gick allt på en bråkdels sekund. Nu hade jag bara hunnit 20 meter och väskan stod fint kvar under bordet.
Men jösses, hur f**king jävla klantig kan man bli?
Jag skyller på reströttheten, för det har varit en lååång morgon och förmiddag. Nåja, ingen skada skedd den här gången. Som tur var.
Högt upp i luften
Vid fem på morgonen gick jag genom säkerhetskontrollen. Jag fattar inte varför det piper om mig trots att allt ligger i tråget. Sen ombord på planet för min första etapp. Tidig morgon gör tydligen folk lite lugnare än vanligt och för första gången upplevde jag inte att folk betedde sig som idioter. (håll den tanken!)
Uppe i luften lyckades jag till och med somna en stund och jag har sagt det förut, men hur orkade man med att flyga utan brusreducerande hörlurar förr!?
Sen mellanlandning i Frankfurt och då fick jag uppleva det i alla fall. Folk kan fan inte vara lite chill vid ombordproceduren och alla har så oerhört onödigt bråttom att komma på planet.
Hot news. Planet åker när alla är på. Man behöver inte stressa ihjäl sig. Sen fnissade jag inombords när jag såg en kvinna framför mig. 70+ som hade målat egna ögonbryn. Fast högt upp i pannan så att hon såg konstant jätteförvånad ut. Folk är så konstiga.
Förresten, när slutade reguljärflyg med mat på planen? Var det efter Covid? Eftersom jag inte ätit frukost började magen kurra någonstans över södra Tyskland/norra Frankrike (?). Kaffe fick jag i alla fall. Köpa. En liten pappmugg för €3,50. Så Lufthansa kör numera med dyrare priser och sämre service. Tack för det.
Okej, jag drar. Hej då!
Jag hade egentligen tänkt att åka igår kväll och sova på flygplatshotellet. Men om man bokar flyg dagen innan man får för sig att åka så var utbudet på rum inte det bästa. Det enda som fanns kostade på tok för mycket (tyckte jag), så jag ställde klockan orimligt tidigt och åkte ner till Landvetter mitt i natten.
Trafikmässigt najs dock, för motorvägen var nästan tom.
Hej svejs i Helsingør
Det var tidig morgon. Ut på tur, aldrig sur. Mathias fyllde år i höstas och då gav vi honom en utflykt med hela gänget. Så vi drog ner till Helsingborg, hoppade på en färja och åkte över till Helsingør. Där strosade vi bort till Værftets Madmarked och satte oss i strålande solsken, läppjade på en øl, åt mat och bara hade det väldigt gött ett par timmar. Sen gick vi till torget och satt där en stund innan vi tog färjan tillbaka till Sverige för att checka in på hotellet.
En dusch och en skjorta senare så gick vi upp till Kol & Cocktails där vi åt mat och drack vin (och en drink) hela kvällen så att magen nästan sprack. Sen avslutade vi kvällen på Bara Vara med en liten drink och en synnerligen trevlig men lång dag tog ut sin rätt och där och då lockade hotellsängen, så jag gick till hotellet, mitt rum och kröp ner i den.
En artsy fartsy dag i Norrpan
Det var en lugn och skön morgon och det var frukost och tillbaka till sängen innan dagen började. Mjukstart som det ska vara. Sen drog Ida och jag iväg till Norrköping för invigning av vår kompis Åsas utställning ”den inre världsutställningen” och när vi hade gått runt där, lyssnat på tal, kollat och pratat med folk så åt vi en svulstig pastalunch i Knäppingsborg innan vi åkte hem till byn igen.
Efter en dag äter man svullig middag. Det är sen gammalt
Efter en lång och fullmatad museumsdag var jag hungrig som en liten varg och behövde mat, så jag åkte in till Helsingør och traskade iväg till Vaerftets Madmarked. Det blev tre olika tacos hos Nicoleta och Romulus ”Tacos Mexico” och efter det blev jag kollaps-mätt.
Sen samlade jag ihop mig själv, rörde mig mot färjan för att åka hem till Sverige igen och här nedan kan du se några små korta klipp från muséet.
Isländsk humor och allvar, Georgiskt och Nans beroende
Största delen på Louisiana var utställningen med isländske Ragnar Kjartanssons retrospektiva ”Epic waste of Love and Understanding”. Humor blandat med allvar och en riktigt kul upplevelse.
En av salarna är täckta av porträtt som målades under Biennalen i Venedig. En varje dag och det blir som en serie i lätt förfall. Utställningen är fylld med målningar blandas med filmer och installationer som blandas med performances och det är kul, det är allvar och det är omslutande och bra.
Videoinstallationen ”The Visitors” är en omslutande upplevelse på nio skärmar där Kjartansson och hans vänner uppträder ensamma i var sitt rum i en förfallen herrgård. Det är snyggt och vemodigt på samma gång.
Sen vandrar jag vidare och får se Georgiske Niko Pirosmani som jag tyckte var ganska ospännande och hamnar sen framför fotografen och aktivisten Nan Goldins ”Memory Lost” – ett 24 minuter långt bildspel med ljud som både är poetiskt och sorgligt. Där blir jag också arg och morrar surt åt några besökare bakom mig – en mamma och hennes två tonårsbarn – ”Could you please shut the fuck up so we others can listen”. Då gick de istället. Bra det.
Bland Kenyansk arkitektur och stora konstsamlingar
Plötsligt hamnade jag nere i Danmark och på Louisiana Museum of Modern Art. En liten utflykt till mitt favoritmuseum och en bra kontrast till det där haveriet jag såg nere på Serralves i Porto.
Jag började med en fika för att skumma igenom programmet och innehållet på utställningarna. Sen gick jag ner en trappa och började med att kolla in arkitekturutställningen från Kenyanska Cave Bureau.
Det är stora spännande installationer, grottor och framtidstankar för människa och natur. I en av salarna har de ”återskapat” en del av en grotta (se bilden överst).
Sen fortsätter jag genom salar och kollar på ”From Bacon to Bourgeois” – en samlingsutställning med konst från museets samlingar. Blandat och kul. En del har jag sett förut och annat är (för mig) nytt.
Ett osammanhängande babbel
Jag slängde ihop en bunt med små videoklipp jag filmade när jag var nere i Porto och satte ihop till ett längre klipp. Det är elva minuter och fyrtiosju sekunder av nonsens och osammanhängande babbel (med textning om man vill ha det).
När eftermiddagen kommer blir det resa (Hej då Porto)
Jag går tillbaka till hotellet och hämtar min väska och letar mig sen ner i metron som tar mig ut till flygplatsen. Det funkade väldigt smidigt och det här är tydligen mitt nya jag – som åker kollektivtrafik.
Incheckningen gjordes redan i morse vid frukostbuffén och kön till säkerhetskontrollen är onödigt varm. Ingenting piper om mig och allt följde med – ingen förlust av dyrbara ägodelar den här gången. I väntan på plaet sätter jag mig på ett ställe och äter en toast.
Sen lyfter planet mot Amsterdam. Jag gillar’t inte riktigt. Flyga är onaturligt och tanken på krasch finns där. Plus, det är segt. De brusreducerande lurarna håller i alla fall allt oväsen borta.
Bredvid mig sitter en kille (som inte verkar kunna sitta still) med en bok av Stephen Fry – som han läser högt för sig själv på portugisiska. Med lurar på hörde jag mummel och trodde först att han pratade med mig, men läsa högt är tydligen bra för honom och senare under resan kunde han inte sluta prata när han väl börjat, men han var trevlig så det var okej ändå.
KLMs flygplansmat är bortom tråkig. På båda flighterna ner fick man ost- och marmeladsmörgås. Samma på hemvägen. Fast den första tackade jag nej till. Tur man får fri dryck i alla fall. Schiphol är inte så spännande heller när man har en timmes dötid. Men det var ju skönt att slippa stressa mellan landning och anslutande.
Sen fortsatte nästa plan något försenat till Linköping och det landar strax innan tolv. Med väskan i hand var det bara att gå ut till bilen. Handbagage och små flygplatser är f-n najs på det sättet. Sen rullar jag hem till mitt.
Borta bra men hemma bäst. För nu i alla fall.