Det är Mr. Robot. Elliots kamp mot Evil Corp och sig själv. Finalsäsongen. Den går från klarhet till klarhet och är förmodligen den starkaste hittills. Definitivt i klass med första säsongen. Kanske till och med bättre. Och om de tidigare säsongerna varit mörka, så är det fullkomligt nattsvart i denna den sista. Hälften av säsongen har passerat och efter det senaste avsnittet, det sjunde, satt jag efter eftertexterna, stirrade tomt ut i rummet och tänkte ”Jag behöver någon att prata med”.

Än så länge alltså, är jag fullständigt knockad av denna 10-poängare till säsong.

 
Bild ovan från Mr. Robot ”407 Proxy Authentication Required”.

Jag såg Alfonso Cuaróns hyllade och Oscarsnominerade film Roma på Netflix och jag förstår ingenting av hyllningskören. Det är en grovt överskattad, ganska pretentiös och rent ut sagt urtråkig film – förklädd med något slags ”djup” genom tystnad och en serie oändligt långsamma svartvita bilder av ingenting.

Jag kan gilla fluga-på-väggen-filmer som är både tysta och långsamma, men här faller det bara platt. Inte ens ”the big moment” och en kort sekunds drama lyckas beröra.

Betyg: ★★★★★★★★★★ (4/10). Det här var en riktigt tråkig och oengagerande film med emellanåt ganska taffligt skådespeleri. Manus + regi: Alfonso Cuarón. I rollerna:  Yalitza Aparicio och Marina de Tavira.

Bild från filmen

Jag är osäker på hur många filmer och serier jag faktiskt sett under året, typ 100 kanske. 83 av dem har jag i alla fall kommit ihåg att betygsätta. Ingenting jag sett har varit fantastiskt och bäst är de få filmer som fått en 8:a i betyg (sex stycken). Resten, sjuor och neråt är kanske inte så mycket att orda om.

Bäst i år var i alla fall (utan inbördes ordning):
”We the animals” om de tre brödena Jonah, Joel och Manny som får klara sig mest på egen hand. En fin och ganska sorglig film om barndom och att växa upp.

Serien ”The end of the fucking world” är en underhållande dramakomedi om James som fått för sig att han är psykopat och Alyssa som är ny och udda på skolan och hur de ger sig iväg på en road trip. Vi fick också följa med ”Clay” igen när ”13 reasons why” följde upp med en riktigt bra andra säsong.

Charmiga ”Love, Simon” är en amerikansk och lätt sockersöt tonårs-romcom om våndan i att vara kär i någon du inte vet vem det är.

Bättre sent än aldrig och sist av alla såg jag till slut den svenska succén ”En man som heter Ove” från 2015 där Rolf Lassgård är klockren i rollen som Ove. Det är sällan jag tycker att svensk film når upp till bra nivå, men här är det riktigt bra.

Även om den hade sina knasigheter och Frances McDormand var sådär Frances McDormand som bara hon kan (bra alltså) så är ”Three billboards outside Ebbing, Missouri” ett humoristiskt och egentligen ganska tungt drama.

Till sist, bara för att nämna denna charmiga lilla pärla och eftersom jag gav även den en 8:a i betyg – kortfilmen ”In a Heartbeat”. Gulligt, animerat och bara fyra minuter.

…och så väldigt jävla längst ner på listan – det absolut sämsta jag såg under året var ”En underbar jävla jul”. Jag råkade se den på TV och jösses och fy f-n. Helena Bergströms totala katastrof till skitfilm från 2015 borde egentligen få visningsförbud och en överstruken nolla i betyg, men eftersom imdb har ett som lägsta så fick den det. Jag blir arg bara jag tänker på den där fullständigt idiotiska smörjan.

Bilden ovan är ett collage av bilder från filmerna som nämns i inlägget.

Jag hade ganska höga förväntningar eftersom många utropat den till årets bästa film, men den fick mig inte riktigt på fall. I ”The Florida Project” får vi följa Moonee, hennes stökiga mamma och deras inte helt enkla vardag under en sommar. Det är som en fluga-på-väggen-realism som är direkt osympatisk och lätt irriterande. Samtidigt är det också en glimt av en annan verklighet som faktiskt griper tag – om än bara för en kort liten stund.

The Florida Project. Betyg: ★★★★★★★★★★ (6/10). Regi: Sean Baker. Manus: Sean Baker och Chris Bergoch. I rollerna: Brooklynn Prince, Bria Vinaite och Willem Dafoe m.fl.

Bild från filmen.

Eftersom det är Pride-vecka hemma i den lilla byn så passar det ju bra med den fyra minuter långa och fina animerade lilla kortfilmen ”In a Heartbeat” som blev lite viral förra året. Gjord av Beth David och Esteban Bravo på Ringling College of Art and Design.
 

Bild från filmen

Det blev filmdags. Igen. På filmsajter har det surrats mycket om ”Call me by your name” under året så jag har sett fram emot den länge – och med höga förväntningar.

Det är 1983 och amerikanske Oliver spenderar sex veckor i Italien som forskarassistent hos professor Perlman och hans italiensk-fransk-amerikanska akademikerfamilj. I huset finns sonen Elio som spenderar dagarna med klassisk musik och att läsa böcker. De faller och det är stillsamt, vackert, romantiskt och väldigt gripande om den där första, intensiva kärleken och hur smärtsam den kan vara. Och när filmen är slut sitter jag både med ett leende på läpparna och en tår i ögat.

Sen är det den där lilla grejen med soundtracket också. Älskar pianomelodierna som understryker känslospelet. Dessutom är det några Sufjan Stevens-låtar med. Bara en sån sak.

Betyg: ★★★★★★★★★★ (8/10). Regisserad av Luca Guadagnino och manus av James Ivory, baserad på boken av André Aciman. I rollerna Armie Hammer och Timothée Chalamet. Se trailer här.
 

Filmåret i övrigt då?
Jo, det har varit ungefär som filmår brukar. Högt och lågt. En del filmer som jag såg var nya, andra kanske hade några år på nacken. Det blev kanske runt hundra eller så eftersom jag i år även hunnit med att kolla igenom några serier. Som till exempel alla säsonger av Game of Thrones. Men den tycker jag inte är mer än en underhållande bagatell.

Annars började det så väldigt bra i januari när jag knockades av Moonlight, Arrival och A Monster Calls. Sen stannade det liksom av litegrann. Det blev många filmer som var okej (och några riktigt usla). Och några som stack ut mer än andra.

Manchester by the Sea var fenomenal och TV-serien 13 reasons why var härligt amerikanskt collegedrama med mycket svärta. Efter Sing Street satt jag med ett fånigt leende på läpparna. Le voyage au Groenland fick mig att skratta rakt ut och Juste la fin du monde var motsatsen och riktigt jobbig att se. Sen fortsatte det med Trainspotting 2 och hela gänget lyckades följa upp och det var väldigt bra. Dokumentären The Red Pill väckte tankar. Sen kom Stranger Things 2 som också lyckades följa upp. Dessutom, tredje säsongen av Mr. Robot går från klarhet till klarhet (men den har jag inte sett klart än)!

Och till sist, svenska, fina Småstad förstås och dokumentären Himlens mörkrum av bröderna Löfstedt. Och det inte för att de har Vadstenakoppling.

Bilden ovan från filmen. Andra om Call me by your name, Luca Guadagnino, Armie Hammer, Timothée Chalamet, Film, filmår, årets bästa