Jag hade ganska höga förväntningar eftersom många utropat den till årets bästa film, men den fick mig inte riktigt på fall. I ”The Florida Project” får vi följa Moonee, hennes stökiga mamma och deras inte helt enkla vardag under en sommar. Det är som en fluga-på-väggen-realism som är direkt osympatisk och lätt irriterande. Samtidigt är det också en glimt av en annan verklighet som faktiskt griper tag – om än bara för en kort liten stund.

The Florida Project. Betyg: ★★★★★★★★★★ (6/10). Regi: Sean Baker. Manus: Sean Baker och Chris Bergoch. I rollerna: Brooklynn Prince, Bria Vinaite och Willem Dafoe m.fl.

Bild från filmen.

Eftersom det är Pride-vecka hemma i den lilla byn så passar det ju bra med den fyra minuter långa och fina animerade lilla kortfilmen ”In a Heartbeat” som blev lite viral förra året. Gjord av Beth David och Esteban Bravo på Ringling College of Art and Design.
 

Bild från filmen

Det blev filmdags. Igen. På filmsajter har det surrats mycket om ”Call me by your name” under året så jag har sett fram emot den länge – och med höga förväntningar.

Det är 1983 och amerikanske Oliver spenderar sex veckor i Italien som forskarassistent hos professor Perlman och hans italiensk-fransk-amerikanska akademikerfamilj. I huset finns sonen Elio som spenderar dagarna med klassisk musik och att läsa böcker. De faller och det är stillsamt, vackert, romantiskt och väldigt gripande om den där första, intensiva kärleken och hur smärtsam den kan vara. Och när filmen är slut sitter jag både med ett leende på läpparna och en tår i ögat.

Sen är det den där lilla grejen med soundtracket också. Älskar pianomelodierna som understryker känslospelet. Dessutom är det några Sufjan Stevens-låtar med. Bara en sån sak.

Betyg: ★★★★★★★★★★ (8/10). Regisserad av Luca Guadagnino och manus av James Ivory, baserad på boken av André Aciman. I rollerna Armie Hammer och Timothée Chalamet. Se trailer här.
 

Filmåret i övrigt då?
Jo, det har varit ungefär som filmår brukar. Högt och lågt. En del filmer som jag såg var nya, andra kanske hade några år på nacken. Det blev kanske runt hundra eller så eftersom jag i år även hunnit med att kolla igenom några serier. Som till exempel alla säsonger av Game of Thrones. Men den tycker jag inte är mer än en underhållande bagatell.

Annars började det så väldigt bra i januari när jag knockades av Moonlight, Arrival och A Monster Calls. Sen stannade det liksom av litegrann. Det blev många filmer som var okej (och några riktigt usla). Och några som stack ut mer än andra.

Manchester by the Sea var fenomenal och TV-serien 13 reasons why var härligt amerikanskt collegedrama med mycket svärta. Efter Sing Street satt jag med ett fånigt leende på läpparna. Le voyage au Groenland fick mig att skratta rakt ut och Juste la fin du monde var motsatsen och riktigt jobbig att se. Sen fortsatte det med Trainspotting 2 och hela gänget lyckades följa upp och det var väldigt bra. Dokumentären The Red Pill väckte tankar. Sen kom Stranger Things 2 som också lyckades följa upp. Dessutom, tredje säsongen av Mr. Robot går från klarhet till klarhet (men den har jag inte sett klart än)!

Och till sist, svenska, fina Småstad förstås och dokumentären Himlens mörkrum av bröderna Löfstedt. Och det inte för att de har Vadstenakoppling.

Bilden ovan från filmen. Andra om Call me by your name, Luca Guadagnino, Armie Hammer, Timothée Chalamet, Film, filmår, årets bästa

Jag tyckte om den första säsongen. Med känslan av ett slags Spielbergskt äventyr blandat med svärta och obehag. Jag har nu plöjt igenom fyra avsnitt av säsong två och jag gillar vad jag sett hittills. De har lyckats behålla samma grej och det är spännande, lite läskigt och svartare än säsong ett.
 

Bild från Netflix. Andra om Stranger Things, Stranger Things 2, Netflix, serie, spännande

Jag älskade första säsongen. Den andra var något ojämn, men fortfarande bra. Idag såg jag första avsnittet på säsong tre och jag är peppad. Jag gillar karaktärer som inte mår bra. Som inte är sådär tråkigt mainstream och tillrättalagda. Elliot (huvudrollen spelad av Rami Malek) är väldigt långt ifrån att må bra.

Dagens tips är alltså Mr. Robot som just nu rullar onsdagkvällar på SVT2 eller på SVT Play. Tidigare säsonger finns att se på HBO.

Bild från Mr. Robot S03E01. Andra bloggar om Mr Robot, Rami Malek, Martin Wallström, Christian Slater, Carly Chaikin, Portia Doubleday, TV, serie, säsong 3, SVT Play

Lockhart skickas till en ”hälsoklinik” i Schweiz för att hämta hem styrelseordföranden för företaget han jobbar på inför en stor och viktig sammanslagning. Men stället han hamnar på är allt annat än det må-bra-spa det utger sig för att vara. Inget är vad det verkar och efter att dagarna går sjunker han djupare ner i obehag och märkligheter av vad som är på riktigt – eller är han sjuk?

Do you know what the cure for the human condition is?
Disease.
Because that’s the only way one could hope for a cure.

Filmen fick väldigt blandad kritik när den kom, så jag hade ganska lågt ställda förväntningar, men jag tyckte att den var bättre än väntat. Det är snyggt och det blir lite småspännande ibland, men också ganska förutsägbart. Något större djup – förutom att vi lever i en ytlig, karriäristisk värld – bjuds vi heller inte på. Men trots det är det ett helt okej nöje för stunden.

Titel: A cure for wellness. Regisserad av Gore Verbinski med manus av Justin Haythe och i rollerna ser vi framför allt Dane DeHaan, Jason Isaacs och Mia Goth.

Betyg:★★★★★★★★★★ (6/10).

Bild från filmen. Läs andra bloggar om A cure for wellness, film, thriller, Gore Verbinski, Justin Haythe, Dane DeHaan, Jason Isaacs, Mia Goth

Jag älskade Trainspotting när den kom 1996 och att se uppföljaren såhär 21 år senare var nästan som att återse gamla bekantskaper. Återigen får vi följa med Spud, Sick Boy och det obehagliga kräket Begbie när Renton kommer tillbaka efter att ha varit borta i alla år.

Jag var orolig att den inte skulle klara av att följas upp. Att mina förväntningar skulle vara för höga. Men det funkade. T2 Trainspotting höll måttet. Jag gillade. Mycket. Det är underhållande, tragiskt, obehagligt och fint.

Choose Facebook, Twitter, Snapchat, Instagram and a thousand others ways to spew your bile across people you’ve never met. Choose updating your profile, tell the world what you had for breakfast and hope that someone, somewhere cares.

Regisserad av Danny Boyle med manus av John Hodge och Irvine Welsh. I rollerna ser vi återigen Ewan McGregor, Ewen Bremner, Jonny Lee Miller och Robert Carlyle.

Betyg: ★★★★★★★★★★ (8/10).
 

Bild från filmen. Andra bloggar om trainspotting, T2 Trainspotting, Danny Boyle, John Hodge, Irvine Welsh, Ewan McGregor, Ewen Bremner, Jonny Lee Miller, Robert Carlyle

Jag såg första avsnittet av nya Twin Peaks och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Allt är alltså precis som vanligt i David Lynch märkliga universum. Att få tittaren att sitta som ett frågetecken är ju trots allt lite av hans signum.

Jag har inte brytt mig om att se om den gamla serien. Jag vill inte förstöra bilden jag har av den. Då, för 27 år sedan, var Twin Peaks otroligt stort. Första säsongen, när hela konceptet var nytt, spännande och … märkligt, blev det ”den stora snackisen”. Sen flippade säsong två ganska hårt och där gick också magin förlorad.

Kanske är det avsiktligt, men är inte tajmingen i dialogen väldigt … off?

Det är svårt att avgöra efter första avsnittet (som snarare kändes som en serie lösryckta scener) om det går att uppbåda den där magin igen (jag tror inte det). Mycket har hänt i film- och TV-världen sen dess och David Lynch kanske inte känns riktigt lika relevant längre, men intressant att återse det där samhället igen är det.

Bild: Suzanne Tenner, Showtime. Läs andra bloggar om Twin Peaks the return, Twin Peaks, TV, Tv-serie, David Lynch

Hej måndag, hej gråväder och hej morgontrötthet som inte riktigt vill ge med sig. Såg nyheten om fadäsen på Oscarsgalan. Att det blev väldigt fel där med bästa film. Väldigt roligt. Det måste varit en otroligt konstig upplevelse för filmfolket eftersom de ju faktiskt hann kliva upp på scenen och hålla tacktal innan felet rättades till.

Angående La La Land tänkte jag se den, men har lite svårt för den där grejen att de plötligt brister ut i sång. Moonlight som visade sig vara den riktiga vinnaren är däremot en väldigt bra film.

Läs andra bloggar om måndag, måndagsmorgon, Oscar, La La Land, Moonlight

De franska kufarna Thomas och Thomas åker till Grönland och hälsar på den ene Thomas pappa. Det känns lite som man får följa med på en resa och vara en fluga på väggen och det är oerhört charmigt. På det där sättet att jag mest satt och fån-log hela filmen igenom och till och med brast ut i skratt flera gånger.

Skriven och regisserad av: Sébastien Betbeder. I rollerna: Thomas Blanchard och Thomas Scimeca. Se trailern här.

Betyg: ★★★★★★★★★★ (8/10)

Bild från filmen. Läs andra bloggar om Le Voyage Au Groenland, Film, Sébastien Betbeder, Thomas Blanchard, Thomas Scimeca

Ännu en film som hamnar på den övre skalan. ”Juste la fin du monde” (eller ”Inte hela världen” som den heter på svenska) är stökig, oändligt pratig och ”in your face”, men samtidigt sitter man som på nålar för att det är så jobbigt att titta på. Man känner sig lite utmattad när allt är över och hela historien efterlämnar en djup, tung suck.

Skriven av: Jean-Luc Lagarce och Xavier Dolan. Regisserad av Xavier Dolan.
I rollerna: Gaspard Ulliel, Léa Seydoux, Vincent Cassel, Marion Cotillard och Nathalie Baye.

Betyg: ★★★★★★★★★★ (8/10).

Bild ovan från filmen. Andra bloggar om Juste la fin du monde, Inte hela världen, Xavier Dolan, Gaspard Ulliel, Vincent Cassel, Lea Seydoux, Marion Cotillard, Nathalie Baye