Lockhart skickas till en ”hälsoklinik” i Schweiz för att hämta hem styrelseordföranden för företaget han jobbar på inför en stor och viktig sammanslagning. Men stället han hamnar på är allt annat än det må-bra-spa det utger sig för att vara. Inget är vad det verkar och efter att dagarna går sjunker han djupare ner i obehag och märkligheter av vad som är på riktigt – eller är han sjuk?

Do you know what the cure for the human condition is?
Disease.
Because that’s the only way one could hope for a cure.

Filmen fick väldigt blandad kritik när den kom, så jag hade ganska lågt ställda förväntningar, men jag tyckte att den var bättre än väntat. Det är snyggt och det blir lite småspännande ibland, men också ganska förutsägbart. Något större djup – förutom att vi lever i en ytlig, karriäristisk värld – bjuds vi heller inte på. Men trots det är det ett helt okej nöje för stunden.

Titel: A cure for wellness. Regisserad av Gore Verbinski med manus av Justin Haythe och i rollerna ser vi framför allt Dane DeHaan, Jason Isaacs och Mia Goth.

Betyg:★★★★★★★★★★ (6/10).

Bild från filmen. Läs andra bloggar om A cure for wellness, film, thriller, Gore Verbinski, Justin Haythe, Dane DeHaan, Jason Isaacs, Mia Goth

Jag älskade Trainspotting när den kom 1996 och att se uppföljaren såhär 21 år senare var nästan som att återse gamla bekantskaper. Återigen får vi följa med Spud, Sick Boy och det obehagliga kräket Begbie när Renton kommer tillbaka efter att ha varit borta i alla år.

Jag var orolig att den inte skulle klara av att följas upp. Att mina förväntningar skulle vara för höga. Men det funkade. T2 Trainspotting höll måttet. Jag gillade. Mycket. Det är underhållande, tragiskt, obehagligt och fint.

Choose Facebook, Twitter, Snapchat, Instagram and a thousand others ways to spew your bile across people you’ve never met. Choose updating your profile, tell the world what you had for breakfast and hope that someone, somewhere cares.

Regisserad av Danny Boyle med manus av John Hodge och Irvine Welsh. I rollerna ser vi återigen Ewan McGregor, Ewen Bremner, Jonny Lee Miller och Robert Carlyle.

Betyg: ★★★★★★★★★★ (8/10).
 

Bild från filmen. Andra bloggar om trainspotting, T2 Trainspotting, Danny Boyle, John Hodge, Irvine Welsh, Ewan McGregor, Ewen Bremner, Jonny Lee Miller, Robert Carlyle

Jag såg första avsnittet av nya Twin Peaks och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Allt är alltså precis som vanligt i David Lynch märkliga universum. Att få tittaren att sitta som ett frågetecken är ju trots allt lite av hans signum.

Jag har inte brytt mig om att se om den gamla serien. Jag vill inte förstöra bilden jag har av den. Då, för 27 år sedan, var Twin Peaks otroligt stort. Första säsongen, när hela konceptet var nytt, spännande och … märkligt, blev det ”den stora snackisen”. Sen flippade säsong två ganska hårt och där gick också magin förlorad.

Kanske är det avsiktligt, men är inte tajmingen i dialogen väldigt … off?

Det är svårt att avgöra efter första avsnittet (som snarare kändes som en serie lösryckta scener) om det går att uppbåda den där magin igen (jag tror inte det). Mycket har hänt i film- och TV-världen sen dess och David Lynch kanske inte känns riktigt lika relevant längre, men intressant att återse det där samhället igen är det.

Bild: Suzanne Tenner, Showtime. Läs andra bloggar om Twin Peaks the return, Twin Peaks, TV, Tv-serie, David Lynch

Hej måndag, hej gråväder och hej morgontrötthet som inte riktigt vill ge med sig. Såg nyheten om fadäsen på Oscarsgalan. Att det blev väldigt fel där med bästa film. Väldigt roligt. Det måste varit en otroligt konstig upplevelse för filmfolket eftersom de ju faktiskt hann kliva upp på scenen och hålla tacktal innan felet rättades till.

Angående La La Land tänkte jag se den, men har lite svårt för den där grejen att de plötligt brister ut i sång. Moonlight som visade sig vara den riktiga vinnaren är däremot en väldigt bra film.

Läs andra bloggar om måndag, måndagsmorgon, Oscar, La La Land, Moonlight

De franska kufarna Thomas och Thomas åker till Grönland och hälsar på den ene Thomas pappa. Det känns lite som man får följa med på en resa och vara en fluga på väggen och det är oerhört charmigt. På det där sättet att jag mest satt och fån-log hela filmen igenom och till och med brast ut i skratt flera gånger.

Skriven och regisserad av: Sébastien Betbeder. I rollerna: Thomas Blanchard och Thomas Scimeca. Se trailern här.

Betyg: ★★★★★★★★★★ (8/10)

Bild från filmen. Läs andra bloggar om Le Voyage Au Groenland, Film, Sébastien Betbeder, Thomas Blanchard, Thomas Scimeca

Ännu en film som hamnar på den övre skalan. ”Juste la fin du monde” (eller ”Inte hela världen” som den heter på svenska) är stökig, oändligt pratig och ”in your face”, men samtidigt sitter man som på nålar för att det är så jobbigt att titta på. Man känner sig lite utmattad när allt är över och hela historien efterlämnar en djup, tung suck.

Skriven av: Jean-Luc Lagarce och Xavier Dolan. Regisserad av Xavier Dolan.
I rollerna: Gaspard Ulliel, Léa Seydoux, Vincent Cassel, Marion Cotillard och Nathalie Baye.

Betyg: ★★★★★★★★★★ (8/10).

Bild ovan från filmen. Andra bloggar om Juste la fin du monde, Inte hela världen, Xavier Dolan, Gaspard Ulliel, Vincent Cassel, Lea Seydoux, Marion Cotillard, Nathalie Baye

Casey Affleck spelar än en gång en sån där trubbig person som utåt sett håller masken med tystnad men inom sig har det det stora mörkret – och här är det f-n mörker så att det räcker och blir över. Det här är en riktigt tung historia och det finns egentligen inte mycket till ljus någonstans. Sorg är otroligt svårt att hantera och här känns det långt in i magen och det gör ont att se.

Manchester by the Sea är den fjärde bra filmen jag sett på bara en vecka. Affleck gör den där typen bra. Här i sorgen efter att förlorat sina barn när han måste ta hand om sin brorson efter att hans bror plötsligt dött.

Skriven och regisserad av: Kenneth Lonergan. I rollerna: Casey Affleck och Lucas Hedges.

Betyg: ★★★★★★★★★★ (8/10).

Bild från filmen. Läs andra bloggar om Manchester by the Sea, Casey Affleck, Film, Kenneth Lonergan, Lucas Hedges

Mitt filmår har börjat ganska bra. Den här veckan har jag sett tre filmer som alla varit riktigt bra. Det känns nästan som att det redan väger upp det ganska klena filmåret som var 2016 (hoppas jag inte jinxar nu). Nu utgår jag också från när jag ser en film, inte när den de facto släpps (eftersom till exempel de här tre alla släpptes förra året).

Tidigare i veckan började det med Moonlight – ett episoddrama om att växa upp och hitta sig själv. Sen blev det sci-fi-drama när rymdvarelser landade på jorden och gav människan insikter i Arrival. Även idag blev det ett drama och en fin liten tårdrypare om sorg och förlust i A Monster Calls.

Alla tre får: ★★★★★★★★★★ (8/10) i betyg.

De andra filmerna (eller serierna) som jag hittills sett i år har inte nått upp till samma nivå och varit riktigt lika bra.

Filmaffischer från nätet. Läs andra bloggar om film, 2016, filmåret, 2017, Moonlight, Arrival, A monster Calls

Latsöndag de luxe. Vaknade vid nio och gick upp och käkade frukost. Det blev jag lite trött av, så jag la mig i sängen. Jag tänkte bara vila en kort liten stund innan jag gick upp på riktigt. Vid tolv (ooops) så vaknade jag visst igen och klev upp ur sängen. Duschade och gjorde mig i ordning.

Sen gjorde jag visst inte så mycket mer.

Jag har latat mig hela dagen. Jättemycket. Förutom att jag var borta hos Titti och Patrik en stund och fick kaffe och nybakt äppelpaj så har mest legat på soffan. Jag har bland annat plöjt färdigt de sista avsnitten av engelska Sci-Fi-dramat ”Class” (som är en del i Doctor Who-universumet). Lite corny, men ganska underhållande och lite småspännande.

Betyg: ★★★★★★★★★★ (7/10).

BILD: Skärmdump från serien. Läs andra bloggar om söndag, lat, sova, kaffe, serie, Class, TV