När jag satt där på flygplatsen och väntade på att åka hem i somras, lite pirrig eftersom jag inte gillar det där med start och landning, tänkte jag på hur knäppt det är att planet lyfter (det är bara fysik). Jag förstår hur det fungerar. Typ. Hur vingens form får luften att gå olika fort över och under vingen och hur det pressar upp det och får det att lyfta.

Men ändå.

Just den modellen jag satt i väger i runda slängar strax över 90 ton om det är fullt och det liksom bara … skutt … och så är det uppe.

Sjukt. Men jag är sugen på det igen. Jag fick för mig att Azorerna är värt ett besök.

Jag gick och letade efter mopeduthyrarstället och gick på fel gata. Den som gick parallellt med den jag skulle till. Vid nästa korsning upptäckte jag att gatuskyltarna inte stämde med adressen jag skulle till. Någonstans bland gatorna stod en gubbe på sin balkong. Så jag tog kort på honom och fortsatte sen runt hörnet och se där, där låg mopeduthyrarstället och en kvart senare brummade jag iväg på utflykt.

Idag har jag jobbat och fortsatt att pilla med en norsk version av en app vi håller på med. Sen kom jag hem och åt köttbullemacka. För det var jag sugen på.

Det finns solnedgångar och så finns det Vadstenas solnedgångar. De är helt fantastiska. Speciellt när det är lite moln som hänger där över sjön och blir alldeles varmt upplysta underifrån av den nedåtgående solen. Magiskt I tell you. Magiskt!

Det här är sjön. Jag knäppte en bild på den mest bara för att se att kameran fungerade som den ska efter att den råkade glida mig ur händerna och ner i marken. En kort sekund av oro över att den kraschat och gått sönder stillades av att allt verkar vara som det ska.

Idag skiner solen som vanligt över den lilla byn och det är som sommar.

Jag fick med mig kameran på lunchen idag. Strålande solsken var det också och där ungefär halvvägs bort till mitt lunchställe så satt det en gubbe på en bänk och njöt av solen. Det såg najs ut – även om det var lite småkyligt i luften.

Jag åt en Carbonara.