Det blev fredag igen (no shit, Sherlock) och som vanligt spenderades den hemma vid köks­bordet. Det var fortsatt skissande på ny produkt och långsamt faller bitarna på sin plats.

Tror jag.

Lunchen (Wallenbergare) åts ute i solskenet på torget. Det är ändå strålande trevligt att man i mitten på september fortfarande kan sitta ute och luncha. Mätt i magen gick jag sen tillbaka till bordet för att avsluta arbetsveckan vid halv fem-ish.

Helgen trillar in med de engelska pojkarna i Aquilo som hälsar på här i bloggen igen med sin fina ”Feel Alive” från deras kommande album ”You should get some sleep”.
 

Söndag är kanske veckans skönaste dag. Den kravlösa lathetens dag. Så jag sov länge. Slöade. Gick ner och tog en kaffe med Stenis. Sprayade impregneringsmedel på min jobbväska som jag tvättat och gjorde sen mest ingenting speciellt en stund. Jag åkte till grannstaden och kollade på ett köksbord (ett runt) jag funderar på att köpa. Sen passade jag på att handla badlakan och handdukar också innan jag åkte hem igen.

Samtidigt som jag tvättade de nya som jag köpt, rensade jag ur skåpet på gamla hand­dukar och badlakan som jag slängde ner i två stora påsar. Sen cyklade jag bort till skräpstationen och slängde alltihop i en sån där återvinningsgrej.

Helgens favoritlåt är det de gamla britpopparna i Shed Seven som står för och tillsammans med Issy Ferris är det ”Waiting for the catch” som låter i mina högtalare.
 

 
Bilden ovanför är del av kyrkoruinen Carmo Convent i Lissabon som förstördes av jordbävningen 1755.

Det är så konstigt det där hur några minuters skillnad på morgonen kan avgöra om det rullar på bra eller inte när jag åker till jobbet. Morgontrafiken går som i vågor av täthet och det är omöjligt att veta när stockningarna kommer. Till skillnad från igår flöt trafiken som smör i morse och det gjorde mig … inte arg.

Sen flöt dagen på och jag möblerade bland annat om i en skiss, åt nudlar från Tokyo och hade möte med folk nere i Skåne. När klockan passerat fem så packade jag ihop och åkte hemåt. Då fick jag en fras från en låt på huvudet och när jag stannade halvvägs för att tanka spenderade jag orimligt lång tid med att försöka söka upp vad det var för dänga som klistrat sig fast därinne i skallen.

Det var en riktig banger! Från 1985.
 

”Ti Sento” med italienska bandet Matia Bazar och Antonella Ruggiero på sång. Från albumet Melanchólia, 1985.

På kontoret och jag satt i den andra loungen och jobbade idag. Där är det tyst och lugnt. Färre saker som stör (jämfört med den andra som ligger bredvid köket). Hörlurarna är också på för att stänga ute omvärlden. Musik hela dagen … förutom när jag satt i möte på förmiddagen.

I bilen på vägen hem fortsatte musiken att skråla, fast ur högtalarna och på hög volym, och där och då blev jag väldigt förtjust i Declan McKenna och hans ”Nothing Works” från hans kommande album ”What happened to the beach”.
 

När jag satt där vid köksbordet och jobbade innan lunch. Utanför fönstren föll en regnskur av det kraftigare slaget samtidigt som vinden ökade takten. Fönster och dörrar vidöppna gjorde korsdrag till stormvind som välte blomkrukor och fönsterlampans skärm flög iväg till butiken nedanför. Vid ytterdörren hade jag plötsligt en liten swimmingpool.

Hmm … lägenheten är i alla fall väldigt sval och skön nu och jag behöver fixa blomjord för att plantera om en växt eftersom krukan sprack när den flög omkull förut. Efter lunch tittade solen fram igen och nu är det skön fredagsfeeling när helgen kickar igång.

Fredagslåten (med en ganska rolig video) kommer från den gamle favoriten James Blake och det är ”Big Hammer” från hans kommande album som låter i högtalarna.
 

Bild ovan från videon