En helt vanlig dag, fast eftermiddagen spenderades med långmöte där jag satt och visade alla mina mappar och dokument för en kollega som behöver få koll på saker och projekt sen när jag försvinner. Det närmar sig långsamt och jag räknar dagarna nu.

Sen åkte jag hem till den lilla staden där jag passade på att tvätta bilen (eftersom den var så skitig att den knappt ens syntes) innan jag kom hem till kväll. Antar att den är snart lika skitig igen (om en dag eller två), men man kan ju byta ut skiten.

Nnngh. Seg deg i pallet. Hjärnmos och trött. Jag vet inte riktigt vad som hände men efter jobbet, efter hemresa och parkering var det som någon slog mig med en slägga i huvudet och jag blev lite som en zombie. Så jag anammar det resten av kvällen.

Det har jobbats som vanligt. Bland annat med att försöka formulera saker som är lite sådär svåra att formulera. Jag skriver ner ”saker att tänka på” och det känns så jäkla blajigt när jag läser det. Hej självkritik!

När jag gick på lunch fick jag solen i ögonen. Det gjorde ont och ögonen tårades. Men det var härligt ändå. Solen liksom. Sen fortsatte dagen och den tog slut. Igen. Som alltid är det den där märkliga känslan av att tiden går snabbare än klockan.

På vägen hem vaknar min roadrage till liv igen när jag hamnar i en karavan av bilar som kör helt inkonsekvent hastighetsmässigt. Bilen längst fram pendlar mellan 60 och 75 km/h på 80-vägen, saktar in vid varje fartkamera och bromsar för varje möte. Men det är inte den bilen som är problemet – även om personen där uppenbarligen är mentalt handikappad – det är bil två som blockerar alla andra från att kunna göra sansade omkörningar.

Jag verkligen hatar vissa trafikdagar.

Morgonen var seg. Så pass att jag var tvungen att snooza. Vilket jag i vanliga fall nästan aldrig gör. Men drömmen jag vaknade ur var (som alltid) märklig och … hmm, jag hade precis upptäckt lösningen på något bra och var på väg att rita det när jag väcktes av larmet, så egentligen ville jag nog mest bara veta vad det var.

Det kanske inte var direkt solsken, men jag blir glad av ljus dag och blå himmel.

Halvvägs genom arbetsveckan och dagen gick snabbt (som dagarna brukar). Det blev svullig kebab till lunch med matkoma som följd (såklart, det slår ju aldrig fel). En stund i soffan hjälpte inte. Sen försvann tiden och eftermiddagen väldigt snabbt och när dagen tog slut åkte jag hem till min lilla stad igen.

Ännu en måndag kom och gick. Natten till den var dock ingen hit. Vad jag förmodar var sömnparalys väckte mig i skräck mitt i natten men höll mig kvar i det där märkliga stadiet mittemellan. Kroppen förlamad, hjärnan vaken, men ändå halvt kvar i drömmen. Jag har varit med om det förut och det är så sjukt obehagligt och stressen när jag väl kom ur det gjorde att jag inte kunde somna om.

Men jobbet flöt på och måndag betyder mötesdag så de klarades av på löpande band.

Dagen gick snabbt igen. Snabbare än snabbt. Som vanligt. Det var något möte. Någon diskussion och det var fix och trix med grejer och jag försöker dokumentera saker som inte går att dokumentera. Jo’rå, det blir nog kanske bra till slut tänker jag och packar ihop min dator och åker hem.

Igår förresten. Saker man hittar i en gammal mapp långt in i ett skåp. Året var 1997. Om jag inte minns helt fel så hade vi någon slags konstig tävling på jobbet vem som kunde få in en insändare i tidningen snabbast. Jag vann när jag fick in en helt poänglös liten tanke om blå tanter med blå hundar i Expressen.

Jag minns också att jag skrev en annan som hamnade i lokaltidningen om hur alla kullerstenar borde förbjudas och att det otroligt fula Coop-huset borde K-märkas och använde egenpåhittade ord som ”monofitelitisk” för att beskriva byggnaden. Det var tydligen folk som blev väldigt upprörda över den och förstod inte alls att den var sarkastisk.

Det blev inte så mycket av all den snö som föll för några dagar sedan. Det är lite trist. Idag fem plusgrader och regn som gör att allt var ett enda trött sörja när jag gick bort till GK förut. Slask, blask och plask. Vitt på marken gör ändå att det blir lite ljusare och allt ser lite trevligare ut. Men kaffe med Stenis blev det innnan jag gick tillbaka hem till tvättstugan.

Söndag betyder också att min långa ledighet går mot sitt slut. Efter 17 väldigt sköna dagar är det tillbaka till vardagen i morgon.

 
Bilden är från i förrgår, innan det började bli slaskigt.

Det har snöat hela dagen och vi gick från barmark till snötäckt liten stad på en dag. Mysigt på ett sätt. Hoppas det får ligga kvar ett tag, för lite snö på marken gör att det ser lite trevligare ut. Lite lagom i alla fall.

Ruskväder är nog ordet för dagen. Det var i och för sig ingenting jag märkte förrän jag gick ut för att möta upp Stenis för en kaffe på kafé. Väldigt skönt inne, men efteråt tog jag ett varv längs sjön och det var inte alls behagligt. Trots skön jacka och uppdragen luva. Blåsig snö som tog sin in i luvan och ögonen var direkt oskönt och gjorde det svårt att se. SMHI har tydligen gått ut med en orange varning – för vind och ganska mycket snö kan ju ställa till det.