Det är sommarsolståndet och vår del av klotet lutar just nu och idag som mest mot solen. Det är årets längsta dag och årets kortaste natt – som inte ens blir en riktig natt eftersom solen knappt hinner ner under horisonten. Det blir bara skymning som går direkt till gryning.

Måndagskontor och skönt att vara tillbaka på banan igen. Två dagar borta förra veckan betydde att jag hade både meddelanden och e-post att ta hand om idag. På vägen hem stannade jag i en affär och köpte ett ”sommartäcke”. Mitt duntäcke (som egentligen är ganska svalt och skönt) är nu efter solskensveckor för varmt att ha över mig när jag ska sova. För även om det är varmt i rummet vill jag ju ha något över mig när jag sover, så jag hoppas att det här tunna sommartäcket är så svalt som de beskrev det.

Hej måndag. Du var … lätt seg, men bra ändå. Jobbet jobbades hemma och det var några små möten och fix med bilder och en intervju med någon som kanske kan vara bra att ha med sig i ett projekt. Sen när dagen var slut gick jag Tycklingerundan. Det var svettigt.
 

 
Någonstans, inte så långt innan asfalt blev grus, passerade jag en stor häck med Syrener. Jag gillar dom. Det doftar som sommar – som det är idag – och det gör mig glad.

Söndagssolsken och det blev en liten miniroadtrip till kommunens södra del med ”gubbarna” och en fika med kaffe och en glass i Borghamn. Sen kom jag hem igen och då ville jag inte gå in så jag tog en tur med min cykel och sen åt jag salladslunch på min terrass. Under parasollet. För annars hade jag dött litegrann av värmeslag.
 

 
Det är mors dag också och även om vi ”firade” litegrann igår så är det hurra för alla mammor idag och allra mest för min alldeles egna lilla mor.
 

 

Det är superhärligt väder ute idag igen. Strålande solsken och klarblå himmel. Behaglig temperatur. Synd att jag bara får se det från mitt köksfönster när jag sitter och jobbar. Fast jag hann uppleva det i en kvart när jag nu på lunchen åkte ut till återvinningen med skräpet från storstädningen igår … och när jag gick och käkade … och jag kommer ju gå en promenad senare i eftermiddag efter jobbet.

Nåja. Sen så. Då jäklar.

Söndag är skön dag, men så är är det ju den där lilla grejen med den där helt absurt onödiga och extremt vansinniga idén om tidsomställning till sommartid vi gjorde i natt. Det är ett jäkla otyg och fullständig idioti att det får fortsätta år efter år.

Sommartidsgrejen infördes 1980 ”för att ta tillvara på dagsljuset”. Men med tanke på att vi har väldigt mycket av dagsljus här uppe i norden under sommarhalvåret känns det som att den där idén var rent hitte-på av en dåre.

Det verkar heller inte finnas några som helst positiva effekter av omställningen till sommartid. Varken ekonomiska eller energibesparande. Tvärtom. Till det finns även negativa effekter som ökad olycksrisk i trafiken, fler arbetsolycksfall och mätbara ökningar av hjärtinfarkter och självmord dagarna och veckan efter omställningen. Allt på grund den rubbade dygnsrytmen.

Vansinne är vad det är.

Jag fick just en flashback. Ett glimt av ett minne från barndomen och skolan när jag gick i mellanstadiet. Hjärnan är konstig så. Skickar en tillbaka helt plötsligt. Skolan då var ännu konstigare. Såhär efteråt förstår jag att jag hade en idiot till lärare.

Jag var ibland ett konstigt barn. Eller som barn är. Jag fick infall och gjorde saker jag fick för mig. Små idéer som jag ville testa. Som t.ex den dagen jag kom jag till skolan och hade färgat håret orange och blått med vattenfärg. Varför? För att jag tyckte att det verkade kul och jag gillade väl de färgerna den dagen. Ett infall.

Frökens reaktion däremot. Övertramp de luxe. Hon tvingade ut mig till toaletten så att jag fick tvätta håret i handfatet. Jag fick inte komma tillbaka till klassrummet förrän färgen var borta.

Såhär i efterhand tänker jag att vilket sjukt jävla beteende av den läraren. Jag förstår heller inte varför hon reagerade så starkt. Inför klassen. Jag antar att jag kan ha varit lite lätt obstinat och ville ha mitt färgade hår, men va f-n. Jag var ändå bra i skolan. Lugn. Inga problem. Bråkade aldrig. Läste bra. Gillade orange och blått. Så om jag ville ha det så, då skulle jag fått ha det och vilken hårfärg jag ville ha borde hon inte bry sig om.

Jäkla kärring. Jag blir f-n arg när jag tänker på det.

En annan gång målade jag mina vita manchesterbyxor prickiga med en spritpenna. Men det är en annan historia.

Sebastian ringde. Egentligen redan förra veckan då vi pratade och preliminär-sa/bestämde att vi skulle ses idag. Så vi gjorde det. Vi gick till den lokala lilla puben en stund. Satt vid ett bord. Tomt på folk. Vi åt en bit mat och drack en öl, pratade om ingenting speciellt eller allt möjligt. Jag drack ett glas vin. Sen sa vi hej då och gick hem igen.

Det är slutet på året och det blir en kort liten sammanfattning av året som gick. Ett 2020 som var väldigt annorlunda och konstigt. Det var till exempel det där viruset som lamslog hela världen, det var enorma demonstrationer och det var det amerikanska valet. Själv satt jag hemma.

Äntligen tar det här skitåret slut. Inte för att Coronaskiten är över. Inte på långa vägar. Men man kan väl ändå hoppas att det bara kan bli bättre. Botten är nådd. Jag hoppas det i alla fall. För ett tag sedan kom jag att tänka på hur jag skrev förra nyårsafton när jag avslutade året med att försöka vara hoppfull inför det nya och vad som skulle komma.

”…som vanligt hoppas jag att det nya blir bättre än det förra. För visst ska man försöka få det så. En uppåtgående spiral av bättre … Det nya året. Decenniet. Framtiden. Det nya livet. Förbättringen. Fortsättningen.”

Ha!

Tänk om jag då vetat hur 2020 fullkomligt skulle implodera. Först brann Australien upp och någonstans runt en halv miljard djur dog i bränderna. Trump höll på att starta ett tredje världskrig och dödandet av George Floyd blev startskottet för enorma protester över hela världen. Mars fylldes med nyheter om ett nytt virus där borta i Kina och plötsligt var Covid-19 här.

Sen blev ingenting sig likt.

Hela våren satt jag hemma och jobbade. Jag tyckte inte om det och mådde heller inte bra av det. Det blev alldeles för mycket isolering för att kännas bra. Sen blev det sommar och jag såg norrland, höga kusten och semester är ljuvligt även om den inte riktigt blev som vanligt. Efter det satte jag mig på kontoret och jobbade igen. Eftersom vi är få och har det stort så var det inga problem, men kurvan pekade uppåt igen, virusvåg två stormade in och då gick vi alla hem och jobbade igen och det var inte roligt alls. Varken jobbmässigt eller mentalt.

Sen kom det amerikanska valet och det var jämnt men gamle Biden vann folkets röster och narcissisten Trump vägrar fortfarande erkänna sig besegrad och kämpar med näbbar och klor för att misstänkliggöra alla röster (utom hans egna) och allting runtomkring. Efter stämningar och omräkningar så vann Biden en gång till. Men har vi ens sett slutet på den här historien innan kongressen godkänner elektorrösterna den 6:e januari? Troligen. Men f-n, jag skulle knappast bli förvånad om något galet skulle hända såhär precis på sluttampen.

2020 har varit ett väldigt konstigt år. Så otroligt långt ifrån vad jag hade förväntat mig för ganska exakt ett år sedan. Och nu när det äntligen går mot sitt slut har Corona-vaccinet så smått börjat rulla ut och kanske kan man ändå hoppas att det nya året faktiskt blir bättre än det förra. Snälla låt det bli så. För jag orkar f-n inte med ett sånt här år igen.

Jag åkte till det stora möbelvaruhuset för jag behövde en lampa. Liknande tanke hade tydligen en jäkla massa folk. Jag säger ingenting om att det var folk där. Men de kan f-n inte bete sig. De där riktlinjerna som hamrats in i oss alla sen mars var det få som brydde sig om. Hålla avstånd. Pfft. Sånt trams.

Så jag kollade lite på folk. Hur de trängdes, hostade rakt ut och betedde sig som att alla andra skulle flytta på sig ”för här kommer vi”. Folk är så jäkla konstiga. Det där att visa hänsyn till andra verkar det bara vara få som gör. Sen skyndade jag mig bort till kassorna. Snabbt in, snabbt ut. Jag ville verkligen inte vara där längre än nödvändigt. Efter det blev det en take-away från det där gamla vietnamesiska stället från förr. Det var evigheter sedan sist och jag minns det tydligen som bättre än vad det var.

Någonstans halvvägs mellan hemmet och varuhuset var det gråare än grått och dimma över fälten. Så jag stannade och knäppte ett kort på ett träd. Det såg nästan lite skräckfilmsaktigt ut.