Så är den plötsligt där. Solen. Den orkar sig upp över horisonten och plötsligt är det som ljust på riktigt när jag åker till jobbet. Även om den bländar mig och det är lite besvärligt att se så tycker jag det känns lite lätt underbart att behöva ta på sig solglasögonen.

Det här ”Stolpar, del 38”.

…och efter en skön natursöndag blir det smaskig Carbonara-lunch med massor av riven Parmesan på toppen. Bara för att det är väldigt gott, går snabbt och är enkelt att göra.

Och sen … matkoma!

Efter morgonen – frukost, dusch och allt det där som man gör – så satte jag mig i bilen och gav mig ut på den blåsiga slätten. Jag svängde av från den stora vägen, ut på landet, parkerade bilen och gick ut i naturen.

Skog, fågelkvitter och totalt lugn.

Jag följde stigen men visste inte riktigt vart jag var. Så jag gick och jag kom till en stenstrand där jag tog kort på en gren och sen fortsatte jag ännu längre bort och njöt av stillheten, solen som tittade på mig mellan grenarna och vinden som ven i trädtopparna.

Det är lite konstigt ändå hur det där har ändrats med åren. Hur jag i ungdomens dårskap inte förstod naturens lugnande effekt och mest tyckte att det var ”mäh, kan vi åka in till stan igen” och hur jag nu uppskattar den på ett helt annat sätt och hittar lugnet i den. Speciellt när vattnet kommer nära och man hypnotiseras av vågorna.

Det är som det är, för när Fan blir gammal blir han religiös.

Det där ha-begäret lugnar tydligen inte ner sig. Så nu tar jag det förnuftiga beslutet att inte köpa den där kameran. Jag får helt enkelt inte (för mig själv).

…eller?!

Det är ungefär på samma sätt nästan varje helg. En tradition som går på repeat. Helgtraditionen med kaffe på kafé. Det är ett meddelande som skickas ut. Ibland blir vi bara två, andra gånger flera stycken och någon gång ibland ett helt stort gäng.

Jag gillar’t.