Efter att ha klivit på planet var det bara att sitta och dö tråkighetsdöden en stund. En halvtimma försenat lyfte det till slut och for iväg. Ett par timmar senare (och ikappkört enligt tidtabell) så mellanlandade jag i Zürich. Jag hade en och en halv timma att döda. Hungrig i magen gick jag först till en restaurangbar för att köpa något att äta. Men det var världens sämsta service, personalen bara stod där som fån. När jag frågade om jag skulle beställa i baren eller sätta mig pekades det bara bort med ett ”sätt dig så kommer någon”. Men någon kom aldrig och när jag försökte få kontakt så hände absolut ingenting. Flygplatsställen borde väl ha ganska snabb service i och med att de flesta besökare i mångt och mycket är på språng?

Så jag gick.

Det blev Burger King istället. Men suck (och mitt tålamod kanske inte var på topp). Där var det fullkomligt kaos bakom disken. Efter både strul och onödigt lång väntan fick jag till slut min burgare som jag kastade i mig. Efter det kunde jag röra mig bort till min gate och kliva på det anslutande planet mot Göteborg.

Jag åt nachos på en gågata och sen tog jag mig upp till ”Principe Real” igen. För jag tänkte att jag kanske skulle äta där någonstans ikväll. Däruppe fläktar det underbart skönt. Fast efter att ha irrat runt en stund råkade jag gå ner för en gata och sen en annan, tittade på ett torg där det spelades musik och kollade in den gamla ruinen.

 

Carmo Convent – som tydligen är en gammal kyrka som förstördes i en jordbävning?
 
Sen ner för kullen igen, långsamt strosande och då hamnade jag på en italienare på en av Avenidas tvärgator. När maten var uppäten tyckte jag att det började bli kallt (solen hade ju ändå försvunnit ner). Min väderapp sa 22°. Så jag gick till hotellet och tog på mig byxor och gav mig ut i kvällen igen.

Mätt och omkringirrandes med kameran och kvällsstaden som började vakna till liv ungefär samtidigt som jag gäspade jag mig sömnig, så efter ett par timmar vände jag ”hemåt” och drog mig tillbaka till hotellet igen och somnade.

Men så blev det till slut dags för lunch … fast klockan närmade sig halv sex. Tiden blir visst lite tokig i värmen och under semestern. Jag tog en förrätt på Regedor, ett ställe nära hotellet. En Bolinho Alheira som var några små friterade bollar gjorda på någon slags lokal korv (?). De kanske var mer märkliga än goda. Fast de hade något ändå.

 

Bolinho Alheira – märkliga bollar baserade på lokal ”delikatesskorv”.
 
Jag sippade på en Aperol och satt och pratade med några irländare. Jag berättade att jag hade tänkte åka till Dublin men struntade i det pga av väderprognosen. Men ”you’re not going to Dublin for the weather darling” och sen blev vi avbrutna av någon konstig tjej som satte igång att dansa en otroligt märklig dans på gatan (och sen skulle ha betalt såklart). Det kändes som att hon försökte tolka någonting som ingen annan utom hon kunde förstå.

Favoritsak jag fnissar åt inombords. Familjer med tonårsbarn där barnen verkligen vill vara någon annanstans. Inga ser så sura, oengagerade och inåtvända ut som 16-ish-åringar som längtar hem till polarna.

Jag blev sittandes på samma ställe ganska länge. Trött i benen och småseg. Så jag svullade i mig någon slags pasta (som var ganska ospännande). Sen drack jag upp mitt glas och gick till hotellet och somnade sött.

 

Sak som förbluffar mig. Hur f-n håller sig spårvagnen rullande uppför den väldigt branta backen istället för att bara glida/kana ner tillbaka längs rälsen?
 

Istället för taxi tog jag tunnelbanan in till stan. Jag har fan blivit bra på det där att åka kommunalt när jag är här nere. Sen upp på Rossio (det centrala torget) och oj … jeans och tröja som resekläder är alldeles för varmt när man väl är framme och går i solskenet.

 

Att åka tunnelbana är spännande 😀
 
Sju minuters promenad upp till hotellet och jag trillade in där som en svettig och röd gris. Eftersom jag var lite tidig så var rummet inte klart, så jag lämnade väskan och satte mig på en uteservering bredvid och tog en liten öl och några quesadillas som en för-lunch. Sen satt jag bara där och jäste en stund med insikten att nu jäklar är det semester ”på riktigt”.

Det är f-n härligt att vara tillbaka i den här trevliga stan igen.

Men hallå ditt klantarsle!!
När jag gick från serveringen glömde jag min lilla väska med min kamera där. Hjärt­infarkten, ångesten över att lyckas med det obegripliga en gång till och språngmarschen tillbaka gick allt på en bråkdels sekund. Nu hade jag bara hunnit 20 meter och väskan stod fint kvar under bordet.

Men jösses, hur f**king jävla klantig kan man bli?

Jag skyller på reströttheten, för det har varit en lååång morgon och förmiddag. Nåja, ingen skada skedd den här gången. Som tur var.