Ända sen jag var en liten knodd, året då jag började första klass, knappt tre äpplen hög och sex år fyllda, snart sju, har jag gått upp på morgnarna. Ibland lite senare, oftast tidigare för att först gå i olika skolor i en herrans massa år, sen för olika jobb här och där tills jag för en evighet sedan började jobba där jag jobbar nu.

Jag tycker att jag borde ha vant mig vid att klockan ringer på morgnarna vid det här laget. Jag borde ha hittat rytmen. Jag borde efter alla dessa år, när klockan ringer på morgonen, fått in någon slags rutin och det borde inte vara ett problem. Men varje morgon när klockan ringer är jag mer död än levande.

Slutar det aldrig?

Klicka här och att ge mig en röst till. Läs andra bloggar om liten, knodd, första klass, morgon, tidigt, skola, jobb, arbete, evighet, vana, väckarklocka, rytm, morgontrött, rutin, problem, död, levande