Inlägg taggade med höjdskräck

Nästan på väg uppåt

Bara tanken på det gjorde att det knöt sig i magen på mig och höjdskräcken som jag har gjorde sig påmind redan på marken. Men jag är ju av den uppfattningen att man ska utmana sina rädslor. Försöka i alla fall. Snälla Eve hade tänkt att ta med oss hela vägen högst upp i slottets torn, men tji fick vi när det var igenbommat och vi inte kom längre än till borggården. Det blir en annan gång och på ett sätt känner jag mig nästan lite lättad.

Läs andra bloggar om , , , , , , , , , , , ,

Lördagen i bilder (hittills)

Vi åkte ut till Stubbegården och fikade idag. De erbjuder kakbuffé där, vilket känns overkill för mig som inte är superförtjust i bakverk och sånt. Kaffe och ett wienerbröd blev det. På baksidan av huset har man fin utsikt över Vadstena.

Tillbaka i stan igen gick vi in på Källar’n en stund och hälsade på det arbetande folket. Jag frågade Daniel om vi kunde få gå upp i tornet. Det fick vi.

Även om vi var innanför skyddande väggar så knackade min höjdskräck på och hånskrattade åt mig. Det var en smula obehagligt däruppe. Tänk om jag fick gå upp i Rödtornet. Det är ännu högre … och kanske ännu läskigare.

Jag hade hoppats på en bättre utsikt. Det kanske är helikopter jag ska flyga över stan för att hitta bilderna jag vill ha. Någon som vill erbjuda en gratistur kanske?

Läs andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Högre

Jag skulle vilja komma uppåt på något sätt. Högt upp. För att fotografera. Jag skulle mer än gärna skutta omkring på en hög byggnads tak och fotografera neråt. Om det inte vore det inte för den där förbannade höjdskräcken jag lider av. Som när jag fick för mig att klättra upp på Rödtornets brandtrappa. Raska steg uppåt och jag hade kommit ungefär halvvägs, kanske två tredjedelar, när jag insåg vad jag höll på med. Jag stelnade till i steget och likt en sengångare vände mig sakta om med ett krampaktigt tag om räcket. En stund stod jag bara där, blundade, förstenad och kunde varken ta mig upp eller ner. Men långsamt, steg för steg tog jag mig till slut ner för trappan och när jag stod med fötterna på marken igen kändes det som om jag hade överlevt något riktigt traumatiskt. Vilket jag ju hade.

Du glömmer väl inte att du gör mig extra glad om du röstar på mitt bidrag i omröstningen på Svenska Designpriset … och du kommer till röstningssidan genom att klicka här.

Läs andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , ,