Det var sovmorgon och det var fika i solskenet på kaféet här nedanför där jag bor och sen var det färgglad parad och man blir stolt som vadstenabo när man ser glädjen och regnbågsflaggorna som vajar i solskenet och hur många människor sluter upp för allas lika värde.

Sen gick jag hem och dammsög.

Jag var i grannstaden för att se om jag kunde hitta en sadelstång till den gamla cykeln jag köpte förra sommaren. En ny passande sadel är jag också på jakt efter. Jag vet vad jag ska ha när jag ser det. Men varken stång eller sadel hittade jag så den gamla fula får duga ett tag till.

Så det blev en fika med Stenis hemma på min gata i stan istället. Solsken är skönt och människor som lufsar förbi är underhållande att kolla på. Sen började vinden blåsa, frön yrde omkring i luften och det kom regn. Så jag gick hem och gjorde pasta med ädelostsås.

Idag börjar för övrigt Örebro OpenArt och jag är jättepeppad och har höga förväntningar på vad jag ska få se däruppe. Tidigare år när jag besökt ”Skandinaviens största biennal för samtidskonst” har jag ju inte blivit besviken. Men jag får hålla mig en liten stund (eller kanske några veckor) innan jag åker upp.

Att strosa runt i naturen och bara höra vindens sus och fågelkvitter är så väldigt skönt. Hjärnan lugnar ner sig och allt är frid, fröjd och härligt. Men man får tydligen aldrig riktig ro. Den här gången var det en tant jag mötte som gick och skrekpratade väldigt mycket i sin mobil. Hon försvann dock ganska fort som tur var och lugnet kom tillbaka mig igen.

Sen drack jag en kopp kaffe i solskenet uppe i fågeltornet och njöt av stillhet och fågelkvittret runt omkring mig. När jag var på väg tillbaka till bilen mötte jag plötsligt min bror. Det var otippat.

När jag kom hem till stan igen blev det en kopp kaffe till. Med Stenis på GK:s uteservering.

Det här att jag ständigt irriterar mig på saker. Människans alla dumheter. Eller som idag – en slarvigt utförd grafisk profil. Idag fick jag se kommunens nya platsvarumärke. En kommunikationsbyrå har tagit fram en ny profil som – i mina ögon – är provocerande menlös och intetsägande.

Jag vet inte om det är det fullständigt identitetslösa valet av typsnitt (det ser ut som Helvetica) eller den märkliga symbolen (ett träd av böcker?) – eller kombinationen av de båda – som gör att jag upprörs. Men resultatet är otroligt karaktärs- och profillöst.

Så jag läser historien om varumärket de har tagit fram. ”The Brand Story”. Om vad och varför. Jag läser ”i Vadstena råder en alldeles särskild, nästan magisk atmosfär”. Jag läser om kontrasten mellan lugn och energi, om rekreation och inspiration, om engagerade och kreativa människor och företag. Jag läser om en plats där man vill ”vända på perspektiven och våga testa nya, oväntade saker”, om mötet mellan historia och framtid … och det låter fantastiskt, sprakande, spännande, inspirerande och lustfyllt ihop med all den där spännande historian som Vadstena är byggd på.

Sen ser jag den där orange fyrkanten och fattar f-n ingenting.

Jag har haft en skön sovmorgon, ätit frukost och varit på GK och fikat med Titti och Patrik. När kaffet var uppdrucket så strosade vi en sväng och tog det traditionella lilla varvet längs vattnet.

Idag har jag också lånat ut min röst till ”Voices in the treetops” – konstprojektet med utgångspunkten att människor i alla tider lämnat spår efter sig. På den lokala anslagstavlan mellan Systemet och gågatan hänger det en fågelholksbrevlåda där folk anonymt kan lämna sina berättelser. Så jag läste två av dem i en mikrofon och förmedlade dem uppe i trädtopparna.

Jag är uppriktigt orolig. Opinionssiffrorna pendlar fram och tillbaka, men orimligt många (mellan 17–24% enligt de senaste mätningarna) vill alltså fortsätta se det antidemokratiska nazistpartiet Sverigedemokraterna i Sveriges Riksdag.

Ja. Jag kallar dem nazister.
Jag ser inte annat än att det är vad de är, även om de har kostym och putsat på sin retorik.

Folk är alltså villiga att rösta på ett parti som kallar sig Sverigevänner, men samtidigt vill rasera den svenska demokratin. Ett parti som pratar om svenskhet som ”nedärvd essens”. Som har Putin och Orbán som förebilder och på samma sätt vill strypa yttrandefrihet, censurera press och kultur, åsiktsregistrera människor och skapa ett angiverisamhälle. Ett parti som vill polarisera samhället och skapa den där systemkollapsen de så gärna pratar om. Ett parti som påstår sig ha nolltolerans mot nazism och rasism. Men som aldrig slutar med det. Det bara fortsätter i en aldrig sinande ström och deras företrädare visar om och om igen att de inte är ett parti som andra.

Och det är alltså det som ungefär en femtedel av Sveriges befolkning vill ha?

Det gör mig sorgsen och rädd.

Nu blir jag sådär arg igen. Eller ledsen, förbannad, sur och allt som hör till. Hur är det ens möjligt att de där nazisterna kan tillåtas röja runt i Almedalen? Jag ser klipp när de pratar och det låter som att de är mentalt handikappade. För visst måste det vara så att det är något som är allvarligt fel där inne i skallen om man hatar människor enbart baserat på härkomst, läggning, religionstillhörighet eller färg på huden på det där sättet som de gör?

Jag ställer mig frågan om de egentligen inte borde spärras in någonstans. För väldigt lång mentalvård och avprogrammering.

Något som också gör mig beklämd är att 1. Den lilla grupp det faktiskt är sätter agendan på det där sättet och 2. Deras härjningar gör dessvärre att SD normaliseras ännu mer. Det skrämmer mig nästan lika mycket som nazisternas framfart.

Sen går jag in och kollar igenom flödet i den lokala FB-gruppen och där någonstans tappar jag fullständigt hoppet om mänskligheten.

Det är kört.

Det är lika bra att ge upp.

Jo’rå, det är en stor grej att den sittande amerikanske presidenten träffar Nord-Koreas ledare. Det är enormt. Oavsett vem som ”gick segrande” ur det här märkliga mötet (enligt experterna får man anse att det är Jong-Un) så är det en riktig fjäder i hatten för Trump att det blev av – och jag gillar det inte alls. Bara för att det är han. Jag gillar absolut ingenting hos den där uppblåste lurendrejaren och skitstöveln. Jag gillar inte Jong-Un heller. Men det är för att han är en ond diktator.

Diktatorer var förresten något som Trumps propagandakanal Fox News tydligen (och väldigt roligt) råkade kalla dem båda i någon nyhetssändning i söndags.

Jag undrar så om det där mötet innan hela delegationen satte sig. Fyrtio minuter på tu man hand. Vad pratade de om? Vad satt Trump och lovade? Och Jong-Un? Sen kom avtalet som signerades. Men det ska väl snarare ses som en avsiktsförklaring. Signeringen var bara för syns skull. Det var inget avtal. Det var en show.

Där kommer min nästa lilla fundering. Trumps namnteckning. Jag har sett den förut när han visat upp något han signerat. Normala människor skriver under med en ”vanlig” penna. Ofta i såna där officiella sammanhang brukar det vara en fin reservoarpenna. Trump däremot använder sig av vad som ser ut som en filtpenna med extratjock spets. Den färdiga signaturen ser ut som att den har blivit skriven med en fet spritpenna [se bild]. Hans skrikande behov av att synas gäller tydligen även i de minsta detaljerna, för signaturen är ungefär som Trump själv – överdrivet stor, pompös och vulgär.

Med tanke på Trumps svårigheter att hålla sig till sanningen får man nog ta allt han sagt om mötet idag med en väldigt stor nypa salt.
 

Photo Credit: Official White House Photo by Shealah Craighead.