Inlägg taggade med frankrike

Veckans trend: Bajs

Jag vet inte vad som har hänt, men de senaste veckorna har det varit ovanligt mycket prat om bajs. På alla håll och kanter. Jag har skrivit om det. Tidningarna har skrivit om det och igår skrevs det här, som kan vara det roligaste jag har läst på väldigt länge!

Själv så minns jag den där gången när jag satt på en minimal toalett på ett tåg någonstans i Frankrike. I godan ro satt jag där och gjorde det man gör, med semesterns mage, efter alkohol och … ja, du vet hur det är … när dörren, som jag trodde var ordentligt låst, plötsligt flyger upp och någon förvånad stackare – plus en bunt med tågluffare som satt i gången utanför – helt plötsligt fick ta del av både doftintryck och en något rödfejad svensk som sitter därinne och panikartat skriker de ord som är närmast till hands; ”Non, non, non … eh … occupado!”.

Och egentligen så behövde jag ju inte skämmas alls. Utanför satt folk som jag aldrig någonsin kommer att stöta på igen och personen som öppnade dörren skämdes nog minst lika mycket som jag, men när jag väl var klar så lös mitt ansikte som ett stoppljus och jag sprang från toaletten till min plats och försökte göra mig osynlig.

Läs andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Que!?

Det var ju inte så konstigt att gårdagens märkliga försök att ringa till Frankrike inte riktigt fungerade som vi ville. Om och om igen slog vi numret som stod på våran lapp. Vi tog för givet att det var det rätta och att allt berodde på språkförbistringar.

Och vilka språkförbistringar sen. Det var inte ”Bleu blih blah bleu…” som personen i andra änden sa. Det var ”Ffe ffe ffe ffe eeh…”.

De fyra-fem gånger vi försökte ringa till vår kunds Pariskontor hamnade vi istället hos någon stackare i Spanien. Frankrike har 0033, inte 0034.

Så att varken vi eller den där personen i andra änden fattade någonting är ju inte så konstigt … och därför kommer här en favorit i repris, från Catherine Tate Show.

Läs andra bloggar om , , , , , , , , , , , och

Parlez-vous fattar ingenting?!

Efter att har försökt själv några gånger slår min kollega numret till kundens kontor i Frankrike och ger mig luren. När personen i andra änden svarar säger jag, reflexmässigt, utan att tänka mig för; ”Bonjour, ça va?” … och väntar på något slags respons.

Ingenting.

Jag hör att någon är i andra änden … sen säger jag på min väldigt knaggliga skolfranska:
– Eh … Je voudrais parler à...

Till svar får jag … jag vet inte riktigt. Franska människor är inte bra på engelska.
– ”Joo spiiik inglish”.
– Yes, can I please speak to…”

Hon avbryter mig med en lång harang som är totalt obegriplig.
– Bleu blih blah bleu, blih blah bleu … INGLIIIISH
– Yes, can I please…
– Bleu blih blah bleu, blih blah bleu… någonting… Whooo arrr joo?
– My name is Janne from the advertising agency in Sweden, can I…
– Bleu blih blah bleu, blih blah bleu … INGLIIIISH.
– Pardon, säger jag och lägger på.

Samtidigt står några av mina kollegor bredvid mig och flinar åt mitt försök, hånar mig för mitt ”Bonjour, ça va?”.

Det är ju schysst. Jäkligt schysst.

Läs andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , ,