Väckarklockan ringde och ögonen ville inte öppna sig och huvudet ville inte vara med. Kroppen ville inte resa sig upp ur sängen, som var oändligt skön att ligga i. Väckarklockan ringde mer och mer med sin enerverande signal, som stegrades och blev jobbigare och jobbigare tills jag blev tvungen att sätta mig på sängkanten, sträcka mig framåt och stänga av oljudet. Tanken slog mig att om jag lägger mig igen kommer jag aldrig mer upp. Så jag tvingade mig. Att gå upp och som en zombie vingla in till duschen där jag sen stod i princip stilla i tio minuter, mer sovandes än vaken. Sen minns jag inte mer, men jag har tydligen gjort mig i ordning, klätt på mig och packat ihop mina saker, för helt plötsligt är jag på väg till bilen och jobbet.

Och lite förvånad blev jag när jag upptäckte att jag var på jobbet tio minuter tidigare än jag brukar.

Läs även andra bloggares åsikter om morgontrött, väckarklocka, trött, öppna ögonen, säng, sova, skönt, signal, sängkant, zombie, dusch, jobb