Arkiv för oktober 2008
Torsdagskväll
Jag sitter som en hösäck och får tvinga mig själv att hålla ögonen öppna. Sömnen vill liksom mer än vad jag vill.
Druvor är gott. Gröna druvor. Ett halvt kilo köpte jag och ungefär hälften av det halva kilot ligger nu i min mage.
Läs andra bloggar om hösäck, trött, seg, soffa, ögon, sömn, vindruvor, druvor, gröna, kilo, magen, foto, bild
Blondinen
Blondinbella tog ju som alla vet ”En paus för att lära sig andas” och ibland går det fort. Mycket kan hända på kort tid och nu är det tydligen dags att lägga den där pausen på hyllan och börja blogga igen:
”Jag ska satsa på en mer mogen approach. Jag har alltid klassats som en blond 17-åring men nu ska en äldre tjej träda fram.”
Självklart ska hon nu efter sin paus, då hon förhoppningsvis har lärt sig att andas, ha en mer ”mogen approach” och låta ”en äldre tjej träda fram” i sin blogg.
Hon har ju trots allt fyllt 18!
Läs andra bloggar om Humor, Blondinbella, Linda Rosing, paus, blogg, blogga, mogen, 17-åring, äldre, mognare, 18
Que!?
Det var ju inte så konstigt att gårdagens märkliga försök att ringa till Frankrike inte riktigt fungerade som vi ville. Om och om igen slog vi numret som stod på våran lapp. Vi tog för givet att det var det rätta och att allt berodde på språkförbistringar.
Och vilka språkförbistringar sen. Det var inte ”Bleu blih blah bleu…” som personen i andra änden sa. Det var ”Ffe ffe ffe ffe eeh…”.
De fyra-fem gånger vi försökte ringa till vår kunds Pariskontor hamnade vi istället hos någon stackare i Spanien. Frankrike har 0033, inte 0034.
Så att varken vi eller den där personen i andra änden fattade någonting är ju inte så konstigt … och därför kommer här en favorit i repris, från Catherine Tate Show.
Läs andra bloggar om konstigt, telefon, telefonsamtal, märkligt, Frankrike, franska, telefonnummer, landskod, Spanien, Catherine Tate, Catherine Tate Show, translate och humor
Det nya svarta.
Kvartslivskris är tydligen det nya ordet för dagen. Istället för att de 20-någonting som ”går in i väggen” eller blir ”utbrända”.
Är livet, kraven verkligen så stora, tunga och jobbiga att folk redan då, i 20-årsåldern när man är ung och stark, inte pallar mer och kraschar in i väggen?!
Verkligen?
Jag bara undrar. För det här med utbrändhet är väl ändå en ganska ny företeelse (90-00-tal alltså)? Det fanns väl knappast förr i tiden att folk blev utbrända? Om folk hade jobbat för hårt var de utarbetade och då fick de helt enkelt ta det lite lugnare ett tag, kanske åka på en liten semester och repa sig, sen var det bara att ta nya tag igen.
Eller?
Läs andra bloggar om kvartslivskris, ord, gå in i väggen, utbränd, kraschar
1997: Leila K was the shit.
Det må vara ett gammalt klipp, när Leila K stod på toppen av sin karriär, men det är så fantastiskt roligt. Charlotte (innan hon blev Perelli) ooh:ar sig över hur bra Leila var med ett ”Oh, oh” och försöker prata med ”Laila”, som inte bryr sig för fem öre och dissar henne med ett ”I don’t give a shit” som Charlotte inte hör och därmed blir sittande ”vad sa hon, vad sa hon”.
57 sekunder in i klippet kliver en småfull (?) Stakka Bo in i bild. Han är ”coolaste killen i stan”, och säger ”Leila … Love you” på ett sätt som gör att han totalt tappar all den eventuella credd han hade.
Det hela är så roligt att jag nästan trillar av stolen.
Klippet visar mest en ganska tragisk figur och jag undrar vad Leila gör idag?
Parlez-vous fattar ingenting?!
Efter att har försökt själv några gånger slår min kollega numret till kundens kontor i Frankrike och ger mig luren. När personen i andra änden svarar säger jag, reflexmässigt, utan att tänka mig för; ”Bonjour, ça va?” … och väntar på något slags respons.
Ingenting.
Jag hör att någon är i andra änden … sen säger jag på min väldigt knaggliga skolfranska:
– Eh … Je voudrais parler à...
Till svar får jag … jag vet inte riktigt. Franska människor är inte bra på engelska.
– ”Joo spiiik inglish”.
– Yes, can I please speak to…”
Hon avbryter mig med en lång harang som är totalt obegriplig.
– Bleu blih blah bleu, blih blah bleu … INGLIIIISH
– Yes, can I please…
– Bleu blih blah bleu, blih blah bleu… någonting… Whooo arrr joo?
– My name is Janne from the advertising agency in Sweden, can I…
– Bleu blih blah bleu, blih blah bleu … INGLIIIISH.
– Pardon, säger jag och lägger på.
Samtidigt står några av mina kollegor bredvid mig och flinar åt mitt försök, hånar mig för mitt ”Bonjour, ça va?”.
Det är ju schysst. Jäkligt schysst.
Läs andra bloggar om jobb, kollega, telefon, telefonsamtal, franska, knagglig, kund, kontor, frankrike, skolfranska, kollegor, flinar, hånar, Bonjour, schysst
Mac vs. PC
Kriget mellan Mac (Apple) och PC (Microsoft) trappas upp. Enligt David Morgenstern på ZDnet så erbjuds välkända bloggare 15.000 dollar för att i sina bloggar skriva att Apples produkter inte är bra för företag.
Konstigt att ett så stort företag gör så när de själva har produkter till och vars Windows faktiskt är installerbart på en Mac. Men de kanske har dålig koll.
För övrigt skulle jag till exempel kunna påstå att PC och Microsoft-produkter inte alls är bra för företag. Och det behöver jag inte ens ha betalt för att säga. Om jag nu skulle säga det.
Eller som Carl Bildt skrev i sin blogg för några veckor sedan när han bytte från PC-världen till en Mac:
”Att säga att jag inte ångrar det steget är månadens stora understatement.
…
Och efter ett tag fungerar allting enklare, snabbare och smidigare.
Den nya världen är alldeles definitivt bättre än den gamla.”
Läs mer på MacWorld eller på ZDnet.
Läs andra bloggar om krig, Mac, Apple, PC, Microsoft, David Morgenstern, ZDnet, blogga, dollar, bloggar, företag, Windows, betalt, Carl Bildt och MacWorld
Ett analogt inlägg, typ.
Idag kan man på MacWorld läsa en intressant artikel om att handstil (eller kanske snarare att penna och papper) är en något utdöende kunskap.
Och hur tragiskt vore inte en sån sak!
(Och för att skriva det här gick det åt tre papper för att jag råkade ut för små fadäser när jag skrev.)
Läs andra bloggar om MacWorld, läsa, intressant, artikel, handstil, penna, papper, skriva, utdöende, kunskap, tragiskt, fadäs
:-D
När himlen spricker upp, solen tittar fram och ler mot mig,
gör jag samma sak.
Något för vinhaggorna?
Det här låter ju fantastiskt bra. Ett rödvin som inte ger baksmälla. Det skulle några av mina vänner tycka om … speciellt de som ibland benämns som vinhaggor*. Nu säger i och för sig allergiläkaren Pär Gyllfors att man ska ta det där med en nypa salt (vilket man väl ska göra med det mesta som står i Aftonblaskan):
”Jag vill nog se en rejäl undersökning först, där folk inte vet om vad de dricker. Den här kvinnan visste ju att vinet hade vissa egenskaper, och att vara positivt inställd påverkar ju resultatet.”
* Och ja, det är ett skämt. En vinhagga på det där ironiska sättet är inte detsamma som att vara en vinhagga på riktigt.
Läs andra bloggar om rödvin, baksmälla, bakis, vinhagga, ironi