Jag försökte busa med min bildtjuvande kollega idag. Ge igen med ett litet spratt. Men oj vad dålig jag är på att hålla masken. Det går liksom inte. Redan innan buset upptäcks sitter jag och småfnissar för mig själv.

Först, när han inte såg (duh!), så kopplade jag ur hans datormus och bara la den åt sidan, som om ingenting liksom.

När han kom tillbaka såg jag hans konfunderade blick, som om han tänkte ”men varför gjorde jag sådär för?”. Själv satt jag bakom min skärm och fnissade. Hans förvirring såg väldigt rolig ut.

Senare kopplade jag ur den igen, men den här gången stoppade jag ner musen i hans väska och det var dumt gjort. Det var liksom ett för stort steg att gå. När han kom tillbaka den andra gången och såg att hans mus var borta vände han sig naturligvis till mig, eftersom vi var de enda på våningen; ”Har du sett min mus eller?”

Och jag kan såklart inte hålla mig. Det går liksom inte. Det bubblar i mig … och även om jag inte gör det så vill jag brista ut i skratt. Hade jag inte tvingat mig att sitta still hade jag studsat på stolen och fnissat som en liten skolpojke i väntan på att magistern ska sätta sig på häftstiftet.

Naturligvis ser min kollega hur otroligt skyldig jag ser ut och hela mitt bus faller platt och dör.

Skit också.

Läs även andra bloggares åsikter om hålla masken, bus, bildtjuv, kollega, spratt, fnissa, datormus, mus, konfunderad, koppla ur, borta, bubblar, skratt, studsa, skolpojke, häftstift, skyldig